kring talaren, 5901 229003
med tordöns stämma utrepades:
aPapister äro derinne! fiender till lutherska lä-
ran! De skymfa vår tro ech tvinga oss att dricka
påfvens skål! De vilja jaga bort våra prester och
tvinga oss att åter blifva påfvens kreatur. Död
och förderf öfver dem!a
Död och förderf öfver papisterne!a skallade det
rundt omkring och från alla håll upprepades det
olycksbådande ropet. Då nedstörtade plösligt för-
hänget från gafveln af palatset, och folket betogs
ett ögonblick afen stum häpnad. Högst uppå gaf-
veln strålade en stor krans ef färgade lampor och
midt uti den med skimrande bokstäfver orden:
LÄNGE LEFVE PÅFVE CLEMENS X!
Men så snart massan hemtat sig från sin första
förvåning, utbröt det i ett rasande skri och döden
och förderfyvet målade sig i allas blickar.
Björnström hade återvändt i salen, sedan han
fullgjort Drottningens befallning.
Det är godt sade hon. och Hamburg vet i det-
ta ögonblick hvad vi icke hafva någon orsak att
dölja. Från höjden af vårt palats strålar Clemens
namn i klaraste glans, dagen till ära.q
Förfärade sågo stadens fäder på hvarandra, och
lemnade den ene efter den andra, under hvarjehanda
förevändningar, bordet samt seyndade ned att stilla
folkmassan, men förgäfves. Redan trängde sig
några bland de djerfvaste in i huset, och andra
började nedrifva lampställningarna och uppbryta
stenläggningen, under det sorlet al!ltjemnt fortfor.
Stadens äldste skyndade sig att skaffa verksamma-
re hjelp, under det de för sig sjelfve fördömde den
egensinniga drottningen, som försatt staden i en
så vädlig belagenhet.
Obeslutsamma sågo gesandterne på hvarandra
och visste icke hvad de skulle före aga; men med
ögonen gnistrande af vrede utropade drottningen:
aDet synes som mina herrar vore mycket begärli-
ga att erfara hvad som föregår der nere på gatan;
gå till fönstret, Björnström, och se efter!a
Men innan han hunnit lemna några underrättel-
ser, klingade glasrutorna i salongen och ett hagell:
af stenar regnade öfver bordet; en träffade Lord
Wilsons panna, att lorden föll baklängrs i Danska
gesandtens grefve Reventlows armar.
Förbannade förråderi!k utropade drottningen,
och lemnade sitt säte. Gifves då intet medel att
qväsa dessa krämares vinmod? Hvad säger mina
trogna?a
De skola skydda dig, min drottning!c utropade
Björnström, skyndade i ett sidorum och återvände
med ett gevär; och innan någon hann säga ett ord,
afsköt han det genom fönstret mot den rasande
folkmassan, så att tvänne personer nedsjönko så-
rade till jorden.
Nu vardt tumultet om möjligt ännu vildare.
Björnström laddade på nytt och ville åter trycka af då
en spitsig sten så hältigt träffade hans bufvudskål, att
hon nedsjönk död, och bössan föll genom fönstret
ned på gatan, under mängdens hånskratt.
Då inrusade Texeira i salen med alla tecken till
fruktan och förskräckelse, och utropade med ån-
gest och vildhet: Hvad har jag nu i behåll af all
min rikedom? Drottning Kristina, du har på mi-
na fäders hus upphängt namnet af den, som för-
bannar mina trosförvandter; nu komma de uppre-.
tade lutheranerna och sönderslå mina fönster och
de skola uppbryta mina dörrar och tömma mina
kistor. Skynda, skynda, att du sjelf kan komma
undan, innan de mörda dig,. Blek och darrande,
icke mäktig att framstamma ett ord, stod drott-
ningen stirrande på Björnströms liflösa ansigte; de
främmande gesanterna drogo sina värjor och ställ-
de sig i en krets kring henne.
Då trängde sig den stormande massan oppför
trapporna och huset fylldes af vilda rop. aJag
kan icke se blod flyta under mina fäders tak! ut-
ropade Texeira; aderiöre vill jag rädda dem, som
gjort mig ondt. Följ mig drottning! kommen J
herrar!a
Åtföljd af drottuingen och gesandterna, ilade han
ur salen, genom ett kabinett som han noga till-
slöt, för att uppehålla de förföljande; derpå för-
de han dem genom en smal korridor, manande
dem med återhållen andedrägt att gå så tyst som
möjligt. —
Imedlertid uppfylldes palatset mer och mer af
den rasande folkmassan, som sönderslog allt som
föll dem i händerna och slungade spilrorna ut ige-
oom fönstret; några matroser och andra förvägna
sällar hade imedlertid klättrat upp på väggen, och
drefvo först allehanda gyckel med påfvenam-
net, samt nedrefvo derefter lamporna, och så of-
ta en bokstaf nedkastades uppgaf massan höga ju-
belskri.
Då öppnades en bakport på buset, som går till
en liten gata, ännu i dag benämnd Bagaregången,
bvilken pöbeln till all lycka icke gifvit akt på.
Sök eder nu en fristad, fru drottning; jag öfver-
gilver icke mina fäders hus, utan låter mig förr
begrafvas under dess ruiner, sade Texeira, läste
sakta porten och drog sig tillbaka.
aHvarthän? sade grefve Reventlow. a Till fran-
ska ministerns hust svarade drottningen, nästan
sanslös, a5å skynda då i Herrans namnp, svarade
markissen, och alla försvunno i nattens mörker.
I detta ögonblick bröt ovädret löst, hvilket ho-
tande sväfvat öfver staden. Åskan rullade ge:
nom horisonten, hela luften bief ett enda eldha!
och hvad de tunga dragonerna under Epsteins an:
förande tcke förmått — att återställa lugnet och
ordningen — lyckades det strömvis nedstörtande
regnet; under fortsatta hotelser och skymford skin
erade sig pöbeln.
UL förr rt fr förr a
Aude. LL
- AR SS a