ra, det hon oförtäckt uppmanar till myteri och uppror, och att förf. sjelf förbehållit sig en hufvudplats dervid. Med en sådan Recensent är verkligen icke att disputera. Personer af hans skrot och korn veta på förhand allt; historia, rimlighet, sanning, tydliga ord, ingenting hjelper emot deras orakelspråk. Han vet på förkand hvad, förf. vill och känner till punkt och pricka, sjelfva måttet af dennes kunskaper i historia och statslära. Att han icke gör sig någon möda att bevisa sina påståenden, bör ingen för tänka honom, ty desse herrar äro alltid serdeles klena i bevisningen. För att sålunda vederlägga hvad som i den ofvannämnda skriften säges om det monarkiskt konstitutionella statsskicket, nyttjar han följande, ganska bindande argument: Härom skulle mycket kunna sägas; men Rec. anser det icke löna mödan.c Det bör medgifvas, att methoden är ganska beqväm, och att man ej kan lättare komma ifrån ett kinkigt ämne. Hvad som något bryr Hr P. är att kunna utleta, när skriftens författare tillstyrker att abegynna det medborgerliga kricset,. Att Förf. med bestämda ord afstyrkt begynnandet af ett sådant, skulle väl kunnat väcka någon betänklighet hos en annan än Hr P.; men som han nödvändigt vill hafva ett tillstyrkande, så är han endast oviss om, när det bör vara åsyftadt. Han förmodar först, att det varit den aCrusenstolpeska processen Förf. haft i sigten. Som man likväl icke kunnat i skriften uppleta ett enda ord, som nämner denna process eller någon annan, så förmodar han, att Förf., amed skadeglädje lurar på någon annan impopulär handling, och en sådan afsigt finner han aså mycket nedrigare och försåtligare,. Hvad tycker läsaren om den akademiska lärarnes sätt att gå till väga? Och skulle det ej bli ett litet trefligt samhällsskick, i fall lärare, som så begärligt speja efter afsigter, engång ifrån lit-. terära domare och maktägande förvandlades till politiska? En möjlig framtid, som ger en faktisk makt åt detta skrå och dess koryfcer, vore ju verkligen önskvärd? Hvad som i det: fallet förestod oss, kan inhemtas af hans för-. säkran, att denna skrifts Författare skulle för-! tjent ingenting mindre än lifvets förlust. Denna insinuation säges vara hemtad ur kosta skrifter. Som vi icke äro nog bevandrade i Kant, för att nu minnas hvar den förekommande citationen står, skulle det ej vara illa, om Hr P. någon gång täcktes uppgifva hvar han hemtat sin ceitation, då en liten kollationering måhända kunde anställas. Se här för öfrigt några andra prof på Hr P:s politiska maximer: Regeringen har gjort cganska rätt, som icke åtalat skriften, ty den tyckes vara skrifven i hennes intresse, 1 fall hon vore böjd att vid nästa riksdag föreslå inskränkning af tryckfriheten,. Låtom oss upplösa denna sats i sina verkliga beståndsdelar. Hr P. kallar skriften: en upprorsskrift och försäkrar på flera ställen, att den oförtäckt predikar rebellion och uppror. Han måste väl såJedes tro det. Antagom nu, att ngenivo re:af samma öfvertygelse, hvad ålåge henne i sådant fall? Regeringsformen gör till Konungens uttryckliga skyldighet att cvrångvisa och orätt hindra och förbjuda, och Tryckfrihetsförordningen ålägger Hofkansleren, att, då han ganser förbrytelser mot denna lag sig yppa, ofördröjligen och omedelbart till Justitiekanslerens laga åtgärd öfverlemna skriften.n Nu är väl uppmaning till myteri eller uppror en af de svåraste förbrytelser tryckfrihetsförordningen känner. Hr P. finner således regeringen hafva gjort aganska rätt, i att lemna en af de svåraste förbrytelser mot samhället obeifrad, och råder henne i ställe att nyttja sin egen pligtförsummelse såsom förevändning att inkräkta på nationens frihet, och begära upphäfvande af en bland dess dyrbaraste rättigheter. Hvarföre då icke med detsamma gå ett steg längre, hvarföre icke råda henne, att lemna mord, röfverier och. stölder ostraffade och sedermera af ständerna begära inskränkning i den personliga friheten och eganderätten, upphäfvandet af rättegångsformerna och i det stäloet fordra en fullmakt, att efter godtycke disponera öfver folkets lif, frihet och egendom? Det ena följer ganska konseqvent al det andra, och vi förmoda, att Hr P. ej låter ett råd af det sednare slaget uteblifva, när tillfälle så yppar sig. Och det är vid Upsala universitet, aech dan 96 Decambhear 4252 cam an akademisk