i Statstidningen, som handlade om peruker),
såsom en orsak till Grefve Lagerbjelkes död
(Grefve L. hade ändock eget hår), finner man
att till och med allt, hvad satir eller skämt heter,
om det råkar ske med minsta allusion på högt
uppsatta embetsmäns personer, måste bannlyses
från det politiska författareskapet. Helt annat
är det, om saken angår oppositionstidningarnes
redaktörer: då är det icke allenast lofligt, u-
tan en pligt mot det allmänna, att rubricera
dem såsom idioter, äfventyrare, upprorsmaka-
re och landsförrädare — allt för konseqvensens
skull.
Ifrågavarande skrift har imedlertid ett godt
med sig deri, att den kan anses såsom ett slags
repetitorium af alla de anklagelser, som sedan
många år blifvit af de salarierade tidningarne
sjorda mot oppositionspressen, och lemnar säå-
ledes tillfälle att på en gång drifva tillbaka in-
om dess förskansningar hela återstoden af den-
na klena trupp, som man lämpligen kunde kal-
la det litterära Royal Suegdois, efter ett kändt,
numera upplöst regemente. Det passar sig så
mycket bättre, som jemväl Statstidningen i går
börjat puffa ut samma vara, hvilket är mindre
att undra på, då hvar och en gerna rosar sin
egen vattvälling, och som det icke är något
periculum in mora, i fall striden skulle behöf-
va företagas i åtskilliga repriser.
ETERN SEINE MIN TIS SUNT IE