i Statstidningen, som handlade om peruker), såsom en orsak till Grefve Lagerbjelkes död (Grefve L. hade ändock eget hår), finner man att till och med allt, hvad satir eller skämt heter, om det råkar ske med minsta allusion på högt uppsatta embetsmäns personer, måste bannlyses från det politiska författareskapet. Helt annat är det, om saken angår oppositionstidningarnes redaktörer: då är det icke allenast lofligt, utan en pligt mot det allmänna, att rubricera dem såsom idioter, äfventyrare, upprorsmakare och landsförrädare — allt för konseqvensens skull. Ifrågavarande skrift har imedlertid ett godt med sig deri, att den kan anses såsom ett slags repetitorium af alla de anklagelser, som sedan många år blifvit af de salarierade tidningarne sjorda mot oppositionspressen, och lemnar säåledes tillfälle att på en gång drifva tillbaka inom dess förskansningar hela återstoden af denna klena trupp, som man lämpligen kunde kalla det litterära Royal Suegdois, efter ett kändt, numera upplöst regemente. Det passar sig så mycket bättre, som jemväl Statstidningen i går börjat puffa ut samma vara, hvilket är mindre att undra på, då hvar och en gerna rosar sin egen vattvälling, och som det icke är något periculum in mora, i fall striden skulle behöfva företagas i åtskilliga repriser. ETERN SEINE MIN TIS SUNT IE