tificera den, under nästan samma högtidlighet, som ett kungligt barns födelse, endast skotten undantagna, och uttydde de andra tidningarnas tystnad såsom en riktig stopp i halsen af bestörtning öfver det ohjelpliga slag, oppo sitionen hade lidit genom denna uppenbarelse. Till yttermera visso bifogade hon såsom egen orlofsedel åt Författarn, att icke ett ord i det famösa arbetet kunde vederläggas. Följden af detta handtag var omedelbarligen, att åtminstone fyra å fem exemplar åtgingo för tidningsredaktionernas räkning, som nödvändigt måste se, huru den underliga nyfödda kunde se ut, och härigenom lyckades det äfven i någon mån att göra skriften till ett samtalsämne. För att nu till en början i förbigående gifva ett ytligt begrepp om merberörae arbetes beskaffenhet, torde äfven vi böra nämna, att det förskrifver sig från samma ahandu, som författat cDagens händelser, bedömde af en landtmanda, det vill säga, samma författare, som år 1837 om våren skjutsades fram med ett försök till apalogi för Norska Storthingets upplösning, och hvilken är nästan den ende, som vederbörande numera i nödens stund hafva att anlita, utom den fordne Granskarens utgifvare. Hela innehållet har för öfrigt en stor likhet med hvad man läste i nämnde tidning; en temligen ledig stil och någongång en viss fiffighet att svänga ihop ett öfverläst förråd af allmänna ordalag, som man hundrade gånger sett upprepade, men snart sagdt intet enda argument, som icke innefaltar en grof sofism och en osanning i nästan hvarenda historisk jemförelse eller faktum, så att vi, tvertemot Minerva, tage os3 den friheten påstå, att det icke finnes en enda sida, som ej med lätthet kan vederläggas af den, som äger aldrig så liten dialektik eller sakkännedom. Det är, med ett ord, precist detsamma, som att ta man kan börja eller sluta salig Granskaren; hvar man behagar, utan hvarken skada eller vinst för sammanhanget, ty författaren har tydligen, utan någon ultänkt plan, endast låtit pennan gå, såsom det runnit honom i sinnet. Se här till en början ett par prof på författarens tendens; vi hoppas de äro tillräckligt tydliga. Pag. 30, om nästa riksdag: cOch vore det, vid ett slikt förhållande, ej af Regeringen en pligt, att förlägga ett dylikt Riksmöte till en småstad, ju aflägsnare från passionernas centralpunkt, dess hättre, samt der omgifva nationalrepresentationen med erforderlig militärstyrka, — — det sednare naturligtvis i ändamål — — aatt skydda de med sympatierna ej röstandes hemfrid och gatufrida. — Och pag. 82, om oppositionspressen: aFörrän hela detta följe af aoppositionsvänner är hos oss, om ej utrotadt, catminstone afslöjadt, skall man förgäfves vänta acnågon betydligare framgång åt hvad reformafråga som helsfu. Eiler följande bevis på pålitligheten af sö nya historiska uppgifter Förf. lemnat, pag. angående orsaken till Grefve Lagerbjelkes död c Nåväl; huru diskuterade man med honom? aBestod denna diskussion i annat, än att framhvad som för hans personlighet kunde och att dermed, 1 allaleta, avara mest kränkande, ga framför sig en hel eller half årgång af amänhetens åsyn, pina honom såsom en mask j apå nålen? Blef han för sitt försök, att disckutera statsfrågor, af sina publicistiska motaståndare behandlad på menskligare sätt, än cmunkarne i Spanien behandla offret för en aauto-da-fö, hvilket offer, till hopens gamman, ciklädes mössa och skjorta, fullmålade med djefdar, hvarefter delinqventen under vägen till abålet öfverhöljes med förolämpningar och oqväadinsord? Strax efteråt, på samma sida, uppgifver Förf., såsom aen af hela Sverige känd asanning, att pressens anfall förkortade denna astatsmans lif, och man uppgaf till och med acbestämdt de s. k. peruk-artiklarna såsom de, ahvilka lade honom på sotsängen.c Redan detta lilla stycke kan gifva en temligen tillförlitlig måttstock på de begrepp, hvilka man på samhällets höjder gör sig om, huru långt yttranderätten får sträckas. Man torde med temlig visshet kunna utmana hvem som helst, att visa ett enda uttryck af tidningarna, som gått på Grefyvye Lagerbjelkes heder, elier ens antastat bans motiver och afsigter; och likväl säges han blott genom recenserandet af politiska skrifter hafva blifvit torturerad så-.