n
t
e
,
d
9
I
Jå
vi
D
a
d
,
Yr
I
jag? några minuter! Glädjen att fara på jernväg
varade för mig således icke länge, och jag måste i
Brussel åter packa mig in i diligens. Jag åter-
fann här min gamla verld, dessa fyra vagnshörn,
så litet tillfredsställande för den, som någon gång
smakat en ordentlig sängs eller soffas vällust, med
så afundsamma ögon åtsneglade af den, som fålt
sin olyckliga plats midt emellan! detta med en
halmbinge så anspråkslöst tapisserade golf, detta
låga tak, med sin hängmatta af nätväf, der om
qvällen de qvinliga passagerarne kasta upp sina
hattar, för att utbyta den obeqväma hufvudbona-
den mot en för sömn och hvila mera passande af
en löst ombunden shawlett eller karpus, och der
de för resan någorlunda utrustade kavaljererna li-
kaledes instoppa sina kasketter, för att istället öf-
ver öronen neddraga den varma nattmössan! Ty
ni kan icke föreställa er, huru familjärt och oge-
neradt! man lefver i en diligens! Det är härutin-
nan en utomordentlig skilnad mellan en diligens-
resa och en efter ångvagn. Kasta en blick in i en
achar å bancs, eller omnibus, som flyger af på jern-
vägen! Tycker ni inte, att de värda passagerarne
sitta som på en supt, stela, ceremoniösa! Herrar:
ne med yälborstade hattar, promenadspöct i hand,
friseradt hår, glacthandskar! Damerna i siden,
blommor i lockarna, broderad näsduk och collier-
ur! Det syns då väl, att det välputsade åkdonet
för dem endast är ett tillfälligt transportmedel, en-
dast och allenast ett transportmedel; också är det
ju kanske endast för invitationen till en frukost el-
ler en thesoir de göra denna bagatell till resa af
en tio eller tjuge mil! Med en diligens är annor-
lunda. Denna är mer än transportmedel, den är
ett momentelt hem; också använder man de första
timmarne att orientera sig, alldeles som vid in-
flyttandet i ett nytt rum, att utransaka alla göm-
ställen och vrår, att söka göra sitt vistande der-
städes så beqvämt som möjligt. Man gör i första
början ingen affär af hvarannan, man pysslar om.
sig bäst man kan, knuffar och trampar sina när-
maste, för att till natten få en någorlunda dräglig
hviloställning, gör om morgonen helt publikt sin
toileit, drar upp ur vesten en kam, lånar af sin
granne en liten fickspegel, knyter en ny ros på sin
balsduk, med ett ord, man är alldeles som hos sig
sjelf. Af romaner och en hop resebeskrifningar
har ni utan tvifvel erfarit, att man ingenstädes rå-
kar ut för så mycket äfventyr, så originella karak-
terer och scener, som uti diligenser och postvag-
nar. Vid hvarje ny sådan, jag tog plats i, och för
hvar gång vid de olika stationerna på vägen vagns
dörren öppnades för en ny tillkommande passage-
rare, hade jag också under hela resan beständigt
tänkt för mig sjelf: cNul.... Der har jag då ändt-
ligen denna olyckliga okända, men himmelska skö-
na, till hvars riddare min afundsvärda tur så o-
förmodadt skall göra mig! Der har jag denna med
sovereigns och dukater uppstoppade engelska lord,
som icke skall kunna landets språk, och hvilken
jag med mitt lilla utländska ordförråd skall såsom
tolk göra någon liten tjenst, och hvilken tillbaka
skall i framtiden göra mig en lysande lycka! Der
har jag denna förklädda bandit, denna förrymda
fästningsfånge, med hakan nerborrad i rocken och
rynkade ögonbryn under det breda hattskygget,
denna mystiska personnage, som vid framkomsten
till värdshuset skall ta mig afsides och, efter han
ser att jag är en författare, berätta för mig sina
underbara öden! Så hade jag tänkt; men ännu
hade ingen af dessa intressanta figurer förevisat
sig, och jag började nästan tro, att de der roman-
skrifvarne i denna fråga gemenligen pudra in i
oss en god dosis osanning. Men jag visste väl än-
då, att jag, hur länge det dröjde, dock skulle råka
ut, äfven jag, för någonting extraordinärt, någon-
ting, som skulle kunna göras en roman eller en ko-
medi utaf; och det kom verkligen, just här i Brus-
sel. Hvad skall ni säga, om jag berättar er, att
min granne i diligensen från denna stad var ..-.
ingen lord .... icke heller någon förrymd fäst-
ningsfånge, men något vida mer intressant, nem-
ligen .... en turk! en veritabel muselman i virad
turban och en långärmad pels, en herre med lång
näsa, gula elfenbensögon och ett litet vackert skägg!
aCest un pacha å deux queues!k En pascha aftvå
hästsvansar! sade sinsimellan tvenne fruntimmer,
af hvilka den ena, en femtioårig cMademoiselle
Clemence,, fått :sin plats på andra sidan om vår
Muselman, den andra midt emot honom. Och de
skuffade och trampade honom härvid alldeles för
jemmerligt, för att komma godt åt att taga en pris
snus tillsammans, de ämabla damerna! Blef väl
någonsin en pascha af tvenne hästsvansar värre
hundfilad? tänkte jag inom mig. Mamsell Cle-
mence sökte väl flera repriser inleda en konyversa-
tion med det sidskäggiga underdjuret; men som
denne icke förstod ett ord fransyska, utan blott,
såsom jag sedan erfor, nägot tyska, så voro försö-
ken fruktlösa, och slutades ändtligen från den skö-
nas sida med ett ganska eftertryckligt: Cest une
bete!c hvaråt den stackars Turken i sin enfald
mycket förbindligt smålog. Ännu värre blef det,
sedan damernas fransyska bildning händelsevis rå-
kat komma i kollision med den arma fans oemot-
ståndliga passion för tobakspipan, och efter den
betan fick han utan krus heta acochona Man kan
lätt föreställa sig, huru han måste pinas i detta
sällskap, han som var van att från morgon till qväll
sitta med benen i kors och röka sin pipa, och här
nödgades icke allenast sitta med utsträckta ben, u-
tan äfven i långa timmars tid lefva utan ctt enda
rökdrag. Också var det en lust att se, med hvyil-
ken lätthet han kastade sig ur vagnen, för hvart
enda om än aldrig eå litet uppehåll, man någon-
städes gjorde under vägen, hur han i en blink drog