dunsta bort på färden,
Och jorden ega vi och andev erlden.
Förunderliga äro vi poeter,
På jorden stundom slutna som paketer.
För verlden är vårt väsende en gåta;
Mjeltsjuka tårar sitta vi och gråta.
Ur hijertats krater såsom glöd de hvälfva;
Hvarför vi gråta, veta vi ej sjelfva.
Förunderliga äro vi poeter,
Ett magert folk, men krigiskt; ty det heter:
För ljuset strida vi, och spänna bälte
Mot mörkrets här. En skald bör vara hjelte.
Så vill Apollo. — Och mot egna öden
Han bjöd oss kämpa: segren vinns i döden.
— — (ll.