JUST 2 cJORDACKENS OCI KPINSliagande plalserna
I besättande med trupper, ingångarnas spärrande
I belägringstillständets serskilda tillämpning på
roddarbåtarna, kanonjollars utläggande på ström:
men, batteriers framdragande, allt försedda mec
I skarpa skott och kartescher, skalljagten efter dem
som vandrade på Norrbro och Gustaf Adolf:
torg m. m., hvilket ailt sades hafva skett föl
att trankilisera Storfursten Cesarevitsch, som
också under tiden gick ganska trankilt om-
kring 1 staden.
Slutligen vore det ej ointressant att få höra
hvarifrån Minerva trott sig kunna hemta någor
skymt af skäl til den förmodan, att indignalio-
nen öfver den framfart, hvarmed patrullerne fle-
re gånger lössläpptes emot de på gatan vandran-
ide, och öfver de order, som vid vissa tillfällen
voro utdelade, huruvida, säga vi, denna indig-
jnation numera blifvit förbytt till gillande eller
beundran, om än harmen efter några månader
icke yttrar sig lika häfugt som i första ögon-
I blicket, medan sinnena deraf oupphörligt reta-
des. Det torde kanske icke vara utan sin nyt-
ta att ihägkomina, huru vid den tiden, äfven
de mest devucrade, ja till och med högre funk-
tionärer som hade alt göra med de sakerna, när
man frågade dem hvartallt detta skulle taga vägen,
bekymradt runkade på hufvudet och beklagade
tillställningarnes bakvändthet, men ursakade sig
med ett visst skäl, som skulle oomkullrunkeligt
bevisa, alt de ingenting förmådde, och att det
för tillfället vore omöjligt att kunna vidtaga nå-
gonting verkligt förnuftigt, hvilket man endast
hade att vänta af tiden; och likaledes att det
ännu är 1 friskt minne, huru Minerva sjelf flera
gånger uttryckligen, och likasom för att gifva
något på hand till en försoning, nödgades öppet
medgilva, att man misstagit sig å båda sidor,
ja, huru till och med Hr Svederus i sin famö-
sa brochyr, på ett ställe, bäst han höll på att
försvara jurymännerna i Crusenstoipeska aktio-
nen, i sin förtviflan utbrast, att asaken måste
omgöraske — — Något annat än hvad vi nu
vär uppräknat, var det hufvudsakligen icke, som
utgjorde förernål för pressens anmärkningar un-
der besagde Ud; och vi frukta således, att det
blefve eit otacksamt fält för habiliteten, att nu
efteråt, med ttilhjelp endast af friherre Palm-
stjernas ryktbara tal och de Palmbladska artik-
larnes kringspridande genom lydbladen i pro-
vinserna, söka åstadkomma en reaktion 1 om-
dömet, under föregifvande, att deana reaktion
som bäst går för sig. Den Norrköpingska huf-
vud- och statsaktionen börjar redan blifva för
genomskinlig, för ätt kunna användas härtill, och
de Palmbladska osanningarna om pikar, hvarmed
hästarne nedstuckos, om Bankotreorna, som reg-
nade blend mobben m. m., voro, likasom Hr
Svederi sinnrika påhitt om ,Aftonbladets sjömans-
tröjor,, hvilka han sedan till sin skar, måste
offentligen erkänna sig på intet sätt kunna styr-
ka, alltför groft tillyxade, och svuro för mycket
mot utgingen af de ofliciella undersökningarna,
att någon kunde sätta tro dertill.
Hvad åter vidkommer den egentligen så kal-
lade rabulismen, som yttrade sig i skadelyst-
naden mot fönsterrutor, så veta vi icke, att
tänkesätten deröfver hos den stora öfvervägan-
de del af folket, som anses bestämma allmän-
ia omdömet, någonsin varit andra, än de nu äro.
Pressen har alltid härom uttryckt sig med sam-
ma ogillande, och, besynnerligt nog, var det
just oppositionstlidningarne, som uppmanade hus-
fäderna alt söka upptäcka och förekomma kits-
liga våldsamheter af denna art, medan veder-
börandes tidningar jiakttogo tystnad. Det en-
da, hvartill pressen med afseende härpå kun-
nat göra sig brottslig i vissa kotteriers ögon,
är måhända att den fördristade sig påstå, det
nägra fönsterrutor ä ena sidan icke voro vär-
da några menniskolif å den andra, hvilket der-
emot Minerva och några andra organer för den
afaderliga styrelsenp tyckas hålla för fullkom-
ligt partie dfga!e, som man säger.
I parentes san det, eftersom här är fråga
om reaktion, icke vara ur vägen att päå-
minna om ett råd, som Aftonbladet gaf under
den kritiska tiden, då dragonaderna voro som
mest i svang, och sinnena deraf oupphörligt
retades. Det hände sig nemligen, att då tid-
ningarne yttrade sin förtrytelse öfver den lag-
öshet, hvarmed militären framfor, och man å
undra sidan frågade, hvad i Herrans namn ve-
lerbörande då hade annat att företaga, för att
a a
a
