- i fortgå.
Man kan säga, att äfven sjelfva dessa arbe
ten hittills blott äro i sitt upphof. Uppfostrar
;nemligen af enskildta personer, eller af enskildt
Ihorporationers barn, har i alla tider ägt rum
Dessa enskildta hafva derigenom utgjort den en
Isliga stråt, hvarpå bildningen under årtusen
den framgått. I forntiden var det till och met
Jen grundsats, att endast några få borde göra
delaktige af bildningen. Denna bildning sjel
var derföre då ett afskildt, ett secretum; och
eli för allmänheten obekant, ett mysterium
J Orsaken härtill låg dels i de gamla tiderna
brist på medel att göra bildningen allmän, del
också i de hedniska religionernas kast-grund
I satser, till följd af hvilka profanum vulgus
eller folket, ansågs för en oädel massa af an.
nat grundämne, af annat frö, än de högre
I klassernas medlemmar, förträillige genom sjelf.
l va födseln. Men slutligen låg den stora orsa-
ken till bildningens afskiljande från folket d:
just i denna bildnings beskaffenhet att bestå :
sadant, som svårligen någonsin kan blifva den
större allmänhetens egendom, man må lemna
ut den huru beredvilligt som helst.
Christendomen var den första religion, som
i upptog det stora folket såsom menniskor, och
utgör alitså den egentliga utgångspunkten för folk-
uppfostran, derigenom, att den satte bildningen
sjelf på en för alla åtkomlig punkt. Alla hed
I niska religioner hade väl äfven omfattat eller
tagit med folket; men ej annorlunda än såsom
en iäg, rå, passiv massa, med skyldighet att
blindt lyda, tjena, föda, och blöda för de in-
vigde. Christendomen gjorde tvertom: den ut-
gick sjelf från folket. Den förklarade ingenting
egentligen vara bildning, annat än sådant, som
hvar och en, född till menniska, kunde och
borde få del af. Den sätter kärlekens, godhe-
tens, den uppriktiga trons och sanningens fruk-
ter i främsta rummet: och ingen vulgus är
profan nog att afstängas derifrån. Alla de
kunskaper, för öfrigt, som till det menskliga
lifvets förbättring eller försköning behöfvas,
blifva, praktiskt och för allmänheten taget. ej
heller djupsinnigare eller svårare, än att hvar
och en, ej af naturen vanlottad, deraf kan
komma 1 delaktighet, allenast han får. Ait de
högre vetenskapliga spekulationerna och deras
theorier 1 alla fall endast kunna vara ett ar-
bete för några få, lider derföre ingen tvifvel:
men skilnaden är, att dessa spekulationers po-
pulära frukter icke, såsom i forntiden, göras
till samma monopolium för några få, som spe-
kulationerna sjelfva enligt sin natur alltid må-
ste fortfara att vara. — Folkbildningen, å sin si
da, hvarken utestänger eller föraktar, utan
tvertom behöfver den högre och djupsinnigare
vetenskapliga bildningen, några enskildes yrke,
som, afskilde genom arbetets natur, men icke:
genom yttre hinder, förkofra och utvidga den
till slägtets väl. Så fattad utestänger eller;
föraktar icke heller den högre bildningen sitt
stora populära underlag, utan tvertom fröjdas
af att tll folket kunna utlemna och sprida
allt hvad den hinner upptäcka, förarbeta och
göra användbart för det allmänna. Sådan är
den cehristna anden.
Men att under så många århundraden, i-
från christendomens stiftelse till reforma-
tionen, föga Folkuppfostran ägde rum, var
en följd af bristen på spridningsmedel i
stort. Boktryckerikonsten framstod, och med-
let var dermed gifvet. Man har anmärkt, och
med skäl, att det muntliga föredraget, Talarekon-
sten, härpå lidit: det stora inflytande, som för-
ut utölvades af talet — det personligt lefvan-
de, mimiskt fullkomliga, genom röst och åt-
börder hänförande framställningssättet — det-
ta inflytande, nästan af elektrisk verkan, der
let bär sig rätt åt, måste minskas eller falla i
inseende, när en ny kraft vaknade, som till
innu större massor och från flere punkter på
en gång förde ett språk, som genom talet en-
last kunde nå en jemförelsevis ringtaligare åhö-
aremängd. Likväl är denna förlustiblott sken-
var. Den hänryckande tal- och berättelsegåf-
van behöfver alls icke bortgå ur veriden förl:
ul tryck och läsning finnas. Talenten att väl
ala, förut nästan menniskornas enda bildnings-
nedel, har fått en medtäflarinna, som ej längre
illåter den vara ensam, och så mycket mindre
åter den försjunka i dolskhet. Om talaregåf-
van en tid dragit sig undan, liksom litet hä-
fe FH PF 1 Re KF