denne ända sedan år 489253, hade ej funnit Stenvall
hvarken sinnessvag eller mycket begifven på starka
drycker.
Ransakningen uppsköts till Lördagen, dessförin-
nan Lifmedikus Ahlberg ock Assessor af Grubbens
skulle anmodas anställa samtal med Stenvall, för
att undersöka hans sinnesbeskaffenhet och deröfver
lemna intyg.
—— EEE
Likasom hvarje tid har någon stor sann ide,
så har äfven hvarje tid någon stor dumhet att
fara med. Den i dessa dagar grasserande är,
att tidningarne skulle vilja tillvälla sig ett
auppdrag.c Friherre Palmstjerna, som annars
visat sig äga ganska sundt förstånd, har denna
gången råkat tillegna sig bemälte ide och att
deraf taga sig förevändning till ett officielt ut-
fall mot pressen. Alla de, som bekänna sig
till denna lära, borde förena sig till en sär-
skild orden och taga till titel: Riddare af den
stora dumheten. Det skulle kunna med tiden
blifva en hederstitel, lika väl som de neder-
ländske patrioterne antogo namn af atiggarea
(Geusen,) och mången väldig kämpe ansett sig
ärad af att heta ariddare af den obefläckade
aflelsen. Sannolikt komma, under nu piågå-
ende Eriksgata, flera kandidater till den nya
orden att legilimera sig.
Hos en icke allt för slö person fordras i-
medlertid mycken sjelfförnekelse och stark fö-
resats, för att icke göra sig följande frågor:
hafva tidningarne verkligen någonsin sagt, att
de haft uppdrag af mig? hafva de någonsin ta-
lat å mina vägnar, för mig? Och om han må-
ste besvara dessa frågor med nej och erkänna,
det de på sin höjd talat om honom; så fordras
ytterligare samma egenskaper, för att trotsa
det löje, som måste uppstå, då tidningarne af-
gifva det svar, hvilket hvar och en bör vänta
sig: ni har äfven talat om oss och kan således
naturligtvis ådagalägga, det vi gilvit er upp-
drag? — Detta dilemma är verkligen svårt att
lösa; ty allmänheten är icke så enfaldig, som
man vill synas tro. Hon förstår nog att göra
skillnad mellan t. ex. berättelsen om en per-
sons eller ett samfunds belägenhet och sam-
ma persons eller samfundt uppdrag atti denna
belägenhet söka ändring cpå ort och ställe som
vederböru — emellan betraktelser om behof-
vet af förbättringar och föregifvandet om full-
magt från den, för hvilken de behöfvas.
I detta pladder ligger imedlertid mera, än
man skulle våga uttala: en fördömelse mot all
publicitet; ty nvaröfver skulle publicisterne skrif-
va, om icke öfver nationens angelägenheter?
Och då kan ju alltid nationen, efter Frih. P:s
sats, framträda med den invändningnn, att cupp-
draga ej är lemnadt. Således skulle den lä-
ran upphäfva sjelfva publicitetens idte och gö-
ra all offentlig yttranderätt otillbörlig. Dit
ville man väl hafva saken, fastän man ännu ic-
ke vågar öppet yrka det. Ehuru ovädersäglig
sjelfva uppgiften är — att uppdrag är lem-
nadt, har ingen ännu påstått — så innefattar
den dock en ond mening.
aFrågan och svaret skola?stå i samma ca-