UUCILLLIlL fa Ul IRULVIR JSTUAfAMve 00800 Vg
och beskedlig, får du komma igen. Stenvalls för
ut upprepade yttrande till Koren och dennes sva
hade vittnet äfven hört, samt af Carl Isoz blifvi
tillsagd: kom Stenvall kommer hem och slår på dit
dörr, sä låt honom ej komma in; slår ban sönde
spegeln, skall det bli annat af.a
Påföljande dagen, eller Tisdagen, yttrade Sten.
vall: aI går, må du tro, jag var på hästtrappar
och söp, och der såg jag chefen, och han söp fö
sig, och jag söp för mig, och han hade svart pip:
skägg. Ingen frågade Tikväl efter, hvad han me:
nade dermed. De tyckte väl alla, att han såg för-
virrad ut och talade konstigt, men fäste sig ickt
dervid. På eftermiddagen kom fabrikören in på
vorkstaden och sade till Carl Isoz, att han skull
gå och taga fram hudar åt Stenvall. Carl sade då
åt denne: kom, Stenvall, så ska vi ta ut hudar!
— aJa så,t svarade Stenvall, hvarefter de ätföljde
hvarandra utur verkstaden, utan att något tecker
till ovänskap dem emellan syntes äga rum. Vida-
re kände vittnet ej annat än det, som efter mor-
dets upptäckt passerat.
Hvitqarfvarcgesällen Lundgren, hvilken hela Mån-
dagen varit borta i enskilda ärenden, berättade för
öfrigt samma omständigheter som Zetterström, med
tillägg, att han ofta höjt Stenvall och dennes hu-
stru gräla, hvarvid denna sednare varit högljud-
dast,
Lärgotsen Svensson berättade, att Måndags mor-
gonen, då Svensson var på verkstaden, Stenvall,
under det han kastade sina ögon åt Johan I1soz,
sagt: aNi, go herrar, tycker ni ej, att det är o-
värdigt att taga Itfvet af mig och min hustru, och
mina små barn skola vara qvar? Det vore mycket
bättre, att ni gaf en fattig stackare en hacka, än
att gc ut så mycket pengar för mitt lif. Det öf-
riga af berättelsen ökade ej de redan förut vunna
upplysningarne, men äfven, Svensson tillade att han
aldrig märkt Stenvall vara tokig.
Bokhållaren Johan Isoz förklasade, derom af
Ordförauden tillfrågad, att han icke kunde påmin-
na sig, att Stenvall vid ofvanberörde tillfälle sagt,
att Carl och Johan traktat efter hans lif.
Stenvalls hustru Christina Sandberg fick nu fö-
reträda. Vid åsynen af henne visade Stenvall sam-
ma likgiltighet och samma fäniga utseende som
förut. Hustrun skildrade under stark sinnesrörel-
se sin beklagansvärda belägenhet, deruti hon nu,
efter ett 6 års lyckligt äktenskap med Stenvall, var
omegifven af 5 små barn, af hvilka det första var
6 år, det andra 4 år och det tredje 4 år.
Dels uppå frågor af ordföranden, dels sjelfmant
berättade hustru Stenvall: att Stenvall alltid varit
besynnerlig till sitt lynne, efter det han nyss förut
förtärt bränvin, men att han för öfrigt varit god
och beskedlig; att hon ofta förebrått Stenvall hans
begär efter bränvin, vid hvilka tillfällen gräl dem
emellan merändels uppkommit. För 4 år sedan
bade Stenvall, då han arbetade hos fabrikören Lo-
din vid Tegelviken, varit till sina sinnen helt och
hållet rubbad. Stenvall hade då först en lång tid,
alldeies på samma sätt som nu, talt om att någon
ville mörda honom. Derefter hade han fått kon-
vulsioner och blifvit sängliggande sjuk, under hvil-
ken sjukdom han sköttes af doktor Sonden Så
väl Sonden som doktor Schmitt hade härom med-
delat intyg, hvilka hon tillställt fältsekreteraren
Thavenius. Stenvall hade visserligen litet emellan
sett besynnerlig ut, men först omkring 3 veckor
före denna ohyggliga händelse, hade han åter bör-
jat blifva riktigt kollrig. En dag, hvilken hustru
Stenvall likväl nu icke kunde erinra sig, hade han
skickat deras tjensteflicka till Munkbron, der hu-
stru Stenvall idkade en mindre månglerirörelse,
och låtit tillsäga henne att genast komma hem.
DÅ hon hemkommit, hade mannen sagt: cnu må
adu tro, här är vackert tillstäldts. Då hon frågat:
ahvad är det då för slag? svarade hen: adet fårdu väl
ase, kanske då det är gjordt, får du se. Hon
hade då med tårar bedt Stenvall att få veta, hvad
han mente dermed. Stenvall hade likväl ej sagt
det. Under följande natten hade deras hlla flicka,
som alltid brukade ligga hos fadren, vaknat och
ropat: ahvar är pappa 2 Hustru Stenvall hade då
genast tändt upp ljus och då funnit, att Stenvall
gått ut och läst igen dörren, men ej haft på sig
mer än samma gråa rock, hvilken han nu bar,
och ett par galoscher. När Stenvall en stund der-
efter återkom, hade hustrun frågat. hvar han varit
och förebrått honom, att han på det sättet skulle
skrämma henne, till hvilket Stenvall svarat: aJa,
ckära du, de taga väl lifvet af både dig och mig
aslutligen,. Hon hade äfven nu varit enträgen att
få veta, hvad han mente dermed, utan atthon lik-
väl kunnat förmå honom att omtala det. — Men
morgonen derpå hade han sagt: djag skall säga
adig, hur det är:? Carl och Janne äro i samråd
om att taga lifvet af oss; men Carl har varit åt
stan och gifvit ut en stor summa, för att de
askulle få lifvet af oss begge tvån. Hon hade då
fogligt föreställt honom, att han icke skulle börja
med samma galenskaper som vid Tegelviken, och
att det ej vore sådana lagar, att bröderne Isoz
kunde företaga det. Han hade likväl fortfarit
att påstål, det så förhölle sig som, han förut
sagt, och dervid yttrat: aatt det skulle ske nat-
aetid, att inga flera skulle få veta af det.
Aftonen samma dag hade Stenvall äfven varit
besynnerlig och upprepat sina förra uttryck. Han
hade lagt sig på sängen, men straxt efter sagt:
ajag kan ej ligga längre här. Nu komma de. Jag
askall åtminstone ha folk till hjelp,c och derpå bedt