Men ack! jag kan ej sofva, kan ej vaka . . .
Du är väl jag, men jag ej mera du.a
En flågt mig rörde då af örnens vingar:
Ett sogrens echo genom rymden klingar.
Jag sede: aTrogna örn! välkommen, fast för
sent!
Mitt öga är ej klart, fast ännu lika rent!
Jag kan ej se dig mer, förrn jag fått hvila.
Flyg bort en stund! Flyg! Med min ljungeld ila
Kring tidens tomma, molnomhöljda haft! —
Kom sen igen och sätt dig på min graftau —
Så drömde jag. Med en olympisk fart
Min örn sig lyfte stoit, på gamla minnens se-
gel,
Upp öfver solens bild i oceanens spegel; —
Jag hoppas dock, han kommer åter snart.