förundran växer till en verklig förvåmng, när
man besinnar, att nyss åberopade kungörelse
icke är annat än en förklaring till en paragraf
uti den redan längesedan afsomnade landt-
tulls- och accisstadgan af 4776. Sedan alltså
icke blott sjelfva stadgan upphört, grunden till
dess föreskrift för tjuguåtta år sedan försvun-
nit, utan äfven en ny författning om fri span-
spanmålshandel utkommit, så åberopas ännu en
gammal förklaring öfver denna föreskrift, så be-
skaffad att den, öfverallt tillämpad, skulle leda
till oändliga tvister om tullportar och astaqvet-
tera, och med en sådan stränghet, att tvånget
å spanmålshandeln nu skulle blifva vida strän-
gare än det under landtulls- och accisstadgans
tid var. Då kunde man mnemligen flytta tull-
hus eller stakett utom sina å stadens grund
belägne bodar, men hur skall detta tillgå nu,
när hvarken tullhus eller astaqvettera finnas?
Att Malmö magistrat och handelssocietet fun-
nit sig föranlåtne att bestrida sökandens begä-
ran äfven om spanmålsidkande å förstaden, fin-
ner man mindre besynnerligt, emedan dylika
korporationer äro på visst sätt nödgade till
den grundsatsen, att aldrig gå in på någon ef-
tergift eller obestridt lemna ifrån sig det, som,
vare sig med eller utan skäl, räknas bland för-
måner; men att Kommerskollegium, att rege-
ringen — ty äfven hos Kongl. Maj:t har sö-
kandens begäran an anförande af serskild:
kandens begäran, utan anf il f serskilda
skäl, blifvit afslagen — begagnar en redan län-
gesedan död författning, emot enskild person,
är så mycket anmärkningsvärdare, som icke
blott dessa myndigheter äro den enskildes en-
da skydd mot korporationernas orättvisor, u-
tan äfven exempel kan företes, att regeringen
vid andra tillfällen, till och med i fråga om
Malmö, förstått författningarne på ett helt an-
nat sätt. - Vi torde återkomma härtill och med-
dela imedlertid den omnämnda besvärsskriften:
4 Stormägtigste, Allernådigste Konung!
Sedan Malmö Handelssocietets förklaring öfver
mina i underdånighet anförde besvär mot det Ut-
slag, hvarigenom Eders Kongl. Maj:ts och Rikets
Kommersekollegium gillat den af Magistraten i nyss-
nämnde stad meddelade Resolution, som förmenar
mig att å södra förstaden derstädes utöfva den
handel, jag såsom borgare idkar, numera till Eders
Kongl. Maj:t inkommit, vågar jag i djupaste un-
derdånighet anbålla om Eders Kongl. Majt:s nådi-
ga uppmärksamhet å följande vid berörde förkla-
ring gjorde påminnelser.
Bemälde Handelssocietet har ansett Malmö för-
städer utgöra hyarken land eller stad, utan bör-
jana till en jordrymd. För att ej fästa mig vid det
besynnerliga i en sådan definition,; får jag blott
anmärka, att, ehvad förstäderna utgöra en början
eller ett slut, de likväl både till sin ursprungliga
och närvarande bestämmelse äro med staden all-
deles lika; de äro,tliksom den öfriga stadsplatsen,
gifna åt borgare, för att af dem bebos; de draga
borgerliga onera och äga, liksom staden, numere-
rade hus och tomter, hvilka förvärfvas och lagfa-
ras på samma sätt och med lika kostnader som
hus i staden. I alla frågor om utskylder och one-
rå betraktas innevånare å förstaden såsom borga-
re, och hans hus såsom stadshus; han kan i det-
samma drifya all annan borgerlig rörelse, och det
är endast i fråga om handel, som man just nu
kommit till den sinnrika och med intet enda skäl
understödda upptäckten, att grunden, hvarpå han
bor, ej är annat än en abörjana.
Handelssocietetens förmenande, att förstäderna
endast borde användas till odling, för att under-
stödja stadens drätsel, vågar jag så mycket heldre
förbigå, som det är klart, att denna nödfallshjelp
blir öfyverflödig, i samma mån förstaden ocku-
peras af borgerligt yrke drifvande personer. Den
till stadens landtbruk gifna jord eller mark är dess-
utom något helt annat är förstäderna, hvilka sed-j
nare uppkommit endast genom omöjligheten att
intaga dem inom fordna fästningsverken.
Likaså förbigår jag äfven, hvad berörde societet
yttrat om afsigten med fästningsvallarnes bortta-
gande, emedan den till förklaring deröfver använ-
da logik är, så vidt jag förstår, alltför uppenbar-
ligen origtig, för att behöfva en vederläggning.
Så mycket mer vågar jag utbedja Eders Kongl.
Majt:s synnerliga nådiga uppmärksamhet på den
invändning, Handelssocieteten grundat på Eders
Kongl. Maj:ts och Rikets Karemarkollegii kungö-
relse den 9 Sept. 47935; det är nemligen icke för-
sta gången, denna kungörelse erhållit en så väl
mot dess eget syfte som Eders Kongl. Maj:ts egna
nådiga författningar stridande tolkning. Nyss-
nämnde kungörelse är icke annat än ett upplifvan-
pe af 8 S uti Eders Kongl. Majt:ts den 49 Sept.
1776 utfärdade nådiga Landttulls- och Accisstadga.
Det synes väl vara alldeles naturligt, att med den-
na stadga äfven förklaringarne deröfver upphörde,
så mycket heldre, som jemte stadgan grunden till
densamma förfallit. Men detta blir ännu tydliga-
re, när man genomläser 8:de :n i 4774 års nådi-
ga Landttulls- och accisstadga, hvilken 47935 års
3 att Äanckildft mA! meddelada föärklarino Aharanar.
