förundran växer till en verklig förvåmng, när man besinnar, att nyss åberopade kungörelse icke är annat än en förklaring till en paragraf uti den redan längesedan afsomnade landttullsoch accisstadgan af 4776. Sedan alltså icke blott sjelfva stadgan upphört, grunden till dess föreskrift för tjuguåtta år sedan försvunnit, utan äfven en ny författning om fri spanspanmålshandel utkommit, så åberopas ännu en gammal förklaring öfver denna föreskrift, så beskaffad att den, öfverallt tillämpad, skulle leda till oändliga tvister om tullportar och astaqvettera, och med en sådan stränghet, att tvånget å spanmålshandeln nu skulle blifva vida strängare än det under landtullsoch accisstadgans tid var. Då kunde man mnemligen flytta tullhus eller stakett utom sina å stadens grund belägne bodar, men hur skall detta tillgå nu, när hvarken tullhus eller astaqvettera finnas? Att Malmö magistrat och handelssocietet funnit sig föranlåtne att bestrida sökandens begäran äfven om spanmålsidkande å förstaden, finner man mindre besynnerligt, emedan dylika korporationer äro på visst sätt nödgade till den grundsatsen, att aldrig gå in på någon eftergift eller obestridt lemna ifrån sig det, som, vare sig med eller utan skäl, räknas bland förmåner; men att Kommerskollegium, att regeringen — ty äfven hos Kongl. Maj:t har sökandens begäran an anförande af serskild: kandens begäran, utan anf il f serskilda skäl, blifvit afslagen — begagnar en redan längesedan död författning, emot enskild person, är så mycket anmärkningsvärdare, som icke blott dessa myndigheter äro den enskildes enda skydd mot korporationernas orättvisor, utan äfven exempel kan företes, att regeringen vid andra tillfällen, till och med i fråga om Malmö, förstått författningarne på ett helt annat sätt. Vi torde återkomma härtill och meddela imedlertid den omnämnda besvärsskriften: 4 Stormägtigste, Allernådigste Konung! Sedan Malmö Handelssocietets förklaring öfver mina i underdånighet anförde besvär mot det Utslag, hvarigenom Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kommersekollegium gillat den af Magistraten i nyssnämnde stad meddelade Resolution, som förmenar mig att å södra förstaden derstädes utöfva den handel, jag såsom borgare idkar, numera till Eders Kongl. Maj:t inkommit, vågar jag i djupaste underdånighet anbålla om Eders Kongl. Majt:s nådiga uppmärksamhet å följande vid berörde förklaring gjorde påminnelser. Bemälde Handelssocietet har ansett Malmö förstäder utgöra hyarken land eller stad, utan börjana till en jordrymd. För att ej fästa mig vid det besynnerliga i en sådan definition,; får jag blott anmärka, att, ehvad förstäderna utgöra en början eller ett slut, de likväl både till sin ursprungliga och närvarande bestämmelse äro med staden alldeles lika; de äro,tliksom den öfriga stadsplatsen, gifna åt borgare, för att af dem bebos; de draga borgerliga onera och äga, liksom staden, numererade hus och tomter, hvilka förvärfvas och lagfaras på samma sätt och med lika kostnader som hus i staden. I alla frågor om utskylder och onerå betraktas innevånare å förstaden såsom borgare, och hans hus såsom stadshus; han kan i detsamma drifya all annan borgerlig rörelse, och det är endast i fråga om handel, som man just nu kommit till den sinnrika och med intet enda skäl understödda upptäckten, att grunden, hvarpå han bor, ej är annat än en abörjana. Handelssocietetens förmenande, att förstäderna endast borde användas till odling, för att understödja stadens drätsel, vågar jag så mycket heldre förbigå, som det är klart, att denna nödfallshjelp blir öfyverflödig, i samma mån förstaden ockuperas af borgerligt yrke drifvande personer. Den till stadens landtbruk gifna jord eller mark är dessutom något helt annat är förstäderna, hvilka sed-j nare uppkommit endast genom omöjligheten att intaga dem inom fordna fästningsverken. Likaså förbigår jag äfven, hvad berörde societet yttrat om afsigten med fästningsvallarnes borttagande, emedan den till förklaring deröfver använda logik är, så vidt jag förstår, alltför uppenbarligen origtig, för att behöfva en vederläggning. Så mycket mer vågar jag utbedja Eders Kongl. Majt:s synnerliga nådiga uppmärksamhet på den invändning, Handelssocieteten grundat på Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Karemarkollegii kungörelse den 9 Sept. 47935; det är nemligen icke första gången, denna kungörelse erhållit en så väl mot dess eget syfte som Eders Kongl. Maj:ts egna nådiga författningar stridande tolkning. Nyssnämnde kungörelse är icke annat än ett upplifvanpe af 8 S uti Eders Kongl. Majt:ts den 49 Sept. 1776 utfärdade nådiga Landttullsoch Accisstadga. Det synes väl vara alldeles naturligt, att med denna stadga äfven förklaringarne deröfver upphörde, så mycket heldre, som jemte stadgan grunden till densamma förfallit. Men detta blir ännu tydligare, när man genomläser 8:de :n i 4774 års nådiga Landttullsoch accisstadga, hvilken 47935 års 3 att Äanckildft mA! meddelada föärklarino Aharanar.