hin ej blifvit varse om Carl Iscg varit vid lif elle
död.
Andersson gjorde härefter till sia berättelse följan
da tillägg:
Ungefar 8 d-gar förut, kem Stenvall en efton upp
till Ande:sson ech bad att få tillbringa natten u?
hans kammere, emedan Stenvall, f8som han då ut:
tryckte sig, skulle vaka öfver något . ånderetor
fiågade hvad detta vore, men Stenvall villo ej säg
det. Andersson somnede dereftar och vaiknade ej
förr ån k!. 3 på morgonen, då Stenvall redan gått
sin väg. Di Avdersson längre fram på degen råka
Stenvai, frågade Andersson honom, huru länge han
satt och vakade. Stenvell svarsde då: njag sett vil
ptill klockan 3, men såg ingenting
Dagen dorpå kl. 0 på aftonsn hade Stonvsll Ster-
kommit till Ardersson och förnyat summe begäran.
Då Andersson äfven nu biföll dersamma, satte sig
Stenvall på kisten vid fönstret och säg ut åt gården.
Anderssou öfverväldigedes derefter af sömnen oih då
han uppvaknede emot morgoxen, var Stenvall borta.
Under de:sa dagar sade äfven Stenvalls hustru:
nJag vet ej hvad det går åt karlen, bam är så besyn-
verlig.,. Hustrun hade ock berättat för Andereson,
att Btenval! sagt, det oreeken, hvariöre han sutit hos
Arderssen de båda nätterna vwit den, att Stenvall
förmodat att Carl Isoz och Zetterström skulle mörda
honom, hvarföre hin ville hafva Audersson och Sö-
gerberg till hjo:p
Lördagen, före m rdgerniz gens bogåenda, hade Carl
Iscz och Stenvall varit tillssmmen på verketeden, då
Stenvall bezsärt att få sin potates hemkörd. Något
hinder uppstod för ögonblickot, så att Stenvalls bs-
säran icke genast kunde uppfyllas. Det hade likväl
sedarmera, på Carls tillsägelse, blifrit verkställt. Da-
pen derpå hade Stenvall på sårdon träffit Carl, hvil-
ken han tackat för det han fått sin potatis homkörd,
Då Carl i detsamma vändt sig em, kede Stenvill segt:
)Jag skall rista dig n
Kämnersrätton uppsköt målets fortsättning till kl.
, 42 i morgon Lördag, dertill parterne skulle vira
bulatädes och öfrige vittren i m let kallas.
På alla de frågor, hvilka under förhörst framställ-
les till Stenvall. lemnade han fullkomligt rediga svar.
Det var dock icke möjligt att ölvertyga hoxom om
rimligheten af de misstankar, hvilka hin förklarat sig
ysa emot 3okhållaren Carl Isoe, angåsnda dexnes
attade beslut att Iåta mörda Steavall. Under hela
ansakningen syntes Stenvall, ehuru till utssendet
lek, icke röja någon sinnesoro eller varklig ånger
iver sitt brott. Han aflado sin bekännelse med en
iss likgiltighet, alldeles såsom om han inom sig sjolf
illade mativerna för sitt handlingssätt, i hvilket han
ycktes finna endast en rättvis hämnd för den afsigt,
gr hvilken ban miszstänkt Carl Isoz, att låta mörda
toaom och hans hutru.