hin ej blifvit varse om Carl Iscg varit vid lif elle död. Andersson gjorde härefter till sia berättelse följan da tillägg: Ungefar 8 d-gar förut, kem Stenvall en efton upp till Ande:sson ech bad att få tillbringa natten u? hans kammere, emedan Stenvall, f8som han då ut: tryckte sig, skulle vaka öfver något . ånderetor fiågade hvad detta vore, men Stenvall villo ej säg det. Andersson somnede dereftar och vaiknade ej förr ån k!. 3 på morgonen, då Stenvall redan gått sin väg. Di Avdersson längre fram på degen råka Stenvai, frågade Andersson honom, huru länge han satt och vakade. Stenvell svarsde då: njag sett vil ptill klockan 3, men såg ingenting Dagen dorpå kl. 0 på aftonsn hade Stonvsll Sterkommit till Ardersson och förnyat summe begäran. Då Andersson äfven nu biföll dersamma, satte sig Stenvall på kisten vid fönstret och säg ut åt gården. Anderssou öfverväldigedes derefter af sömnen oih då han uppvaknede emot morgoxen, var Stenvall borta. Under de:sa dagar sade äfven Stenvalls hustru: nJag vet ej hvad det går åt karlen, bam är så besynverlig.,. Hustrun hade ock berättat för Andereson, att Btenval! sagt, det oreeken, hvariöre han sutit hos Arderssen de båda nätterna vwit den, att Stenvall förmodat att Carl Isoz och Zetterström skulle mörda honom, hvarföre hin ville hafva Audersson och Sögerberg till hjo:p Lördagen, före m rdgerniz gens bogåenda, hade Carl Iscz och Stenvall varit tillssmmen på verketeden, då Stenvall bezsärt att få sin potates hemkörd. Något hinder uppstod för ögonblickot, så att Stenvalls bssäran icke genast kunde uppfyllas. Det hade likväl sedarmera, på Carls tillsägelse, blifrit verkställt. Dapen derpå hade Stenvall på sårdon träffit Carl, hvilken han tackat för det han fått sin potatis homkörd, Då Carl i detsamma vändt sig em, kede Stenvill segt: )Jag skall rista dig n Kämnersrätton uppsköt målets fortsättning till kl. , 42 i morgon Lördag, dertill parterne skulle vira bulatädes och öfrige vittren i m let kallas. På alla de frågor, hvilka under förhörst framställles till Stenvall. lemnade han fullkomligt rediga svar. Det var dock icke möjligt att ölvertyga hoxom om rimligheten af de misstankar, hvilka hin förklarat sig ysa emot 3okhållaren Carl Isoe, angåsnda dexnes attade beslut att Iåta mörda Steavall. Under hela ansakningen syntes Stenvall, ehuru till utssendet lek, icke röja någon sinnesoro eller varklig ånger iver sitt brott. Han aflado sin bekännelse med en iss likgiltighet, alldeles såsom om han inom sig sjolf illade mativerna för sitt handlingssätt, i hvilket han ycktes finna endast en rättvis hämnd för den afsigt, gr hvilken ban miszstänkt Carl Isoz, att låta mörda toaom och hans hutru.