Svenska nationen, eller rättare svenska nå ringsidkare äro behäftade med en synnerli skrilusta. Så snart i en stad finnas flera ä en, som drifva ssmma yrke, äro de genast för dige att bilda en socieietn, eller hvilket ann: vackrare ramn de ge åt sitt nembeten. I Stozk koim fiomes åtminstone ett handtverk, hvars id kare, eburu blott två till antalet, likväl utgör en societeln, deruti den eno exsminerar de andres lärlingar, då desse af det stora embete vilja promoveras till gesäller. Fria handterin ger finnas; men ändoek sträfva de att former sig till embeten oeh soeietetor. Hvem påmin ner sig ieke de så kallade manufasturikterna då de först oppkommo och stridde mot al skrå? Imedlertid hade de ieke väl eröfrat be frie!sen, ieke väl blifvit försäkrade om sin ege: existens, förrän de genast voro färdiga att bil da sig till soeietet, att göra gesäller, att be strida flera mistares inträde i societeten, ete Med ett ord, de fingo könning af alla skräsymptorrer. Bokhandlarne, som af sjelfva grundlagen ä. ro förklarade för fullkomligt frin, och ho: hvilka det minsta sken af skrånatur således redan är en lagöfverträdelse, äfven de tyckas haiva haft sina anstötar af den allmänna sjukan. De hafva velat hemta stöd för sin nsoeiet. ts klåda från ett bref af Borgerskapets Femtic Aldste, som tala om Bokhandels-Soeietetexn. Ins. vet ieke, af hvad skäl Hrr Femtio Aldste så skrifvit; men han vet, att bokhandlarne hafva aildeles orätt, om detro sig genom ett dylikt bref vara konstituerade till goeietet. Brefvet kan möjligen vera ett förhastande, sedan den siste bokhandlare, som var borgare, numera aflidit. Förhållandet är nämligen, ait bokiandlere, enligt någon gammal författning, fått blifva borgare, om de behagat, och att de i sådant fall varit i klass förenade med nkat fekokaren och några andra yrken. Men någon skyldighet för Gem att blifva borgare har aldrig funnits; och Ins. betvifar storligen, huruvida rättigheten ens kan fianas qver, sedan grundlagen stiftades och enkom npedlät sig au föreskrifva deras fullkomliga emaneipation unden allt det tvång, som i allmänhet den måste underkesta sig, hvilken önskar blifva borgare. Det är Ins. obekant, om den siste borgarebokhandlaren, aflidne Hr Törnqvist, svor sin borgareed före eller efter 1810. I sednare falle; ör att befara, det grundlagens mening blifvit missförstådd, när det tilläts. Hirmed må dock förbålla sig huru som helst; säker! är, att ieke den Bokhandels-nsocietetn ficres, på hvars ;väguar, Hr J. C. Hedbom kan underteckna några beslut. Skälen, hvarföre en dyiik korporation, som kan fatta beslut för alla, ieke bör eller får existera, kan det väl vara möi: dan värdt att undersöka. iivarje enskild bokhandlare äger, lika väl som hvarje annan bokhandlare, mottaga geiler vägra att mottaga hvilken artikel ban behagar. Eet vore ytierst obilligt att vilja tillägga honom ers någon moralisk förbindelse att sälja ala utkoemmande böcker eller konstverk. Men om det funnes en korporation, hvars pluralitet kunde i sådant afseende besluta för alla, då skulle ett verkligt censurkollegium uppstå, som kunde hindra spridandet af hvarje litterär eller konstprodukt, hvilken icke funne nåd inför 39cieiciens, eller dess ledares ögon. Man kan invända, att en sådan censur redan j ficnes hos boktryekarne, som verkligen (genom en besynnerlig kortsynthet, eller kanske något ionu värre, hos 1809 års lagsiiftare) utgöra en l! soCcetet. Detta erkännes; men elt par omstänligheter fionas doek, som göra denna sogietetetensur mindre farlig, än den i fråga varande. ! Först och främst är en viss ansvarighet bok-j! ryckaren ålagd, åtminstone för namnsedelns be-! skeffenhet; sedan kan man i allmänhet antaga, it: det är lättare att finna den, som trycker, in den, som säljer ett arbete, då förläggaren var att välja mellan vidt kriogspridda boktryekare, och det är honom likgiltigt, om Stockvolms boktryckare skulle sammansätta sig att rögra tryckning, då han kan finna en benäguae i Ystadfjeller Hernösand. Dessutom är ar1 ; :