Svenska nationen, eller rättare svenska nå
ringsidkare äro behäftade med en synnerli
skrilusta. Så snart i en stad finnas flera ä
en, som drifva ssmma yrke, äro de genast för
dige att bilda en socieietn, eller hvilket ann:
vackrare ramn de ge åt sitt nembeten. I Stozk
koim fiomes åtminstone ett handtverk, hvars id
kare, eburu blott två till antalet, likväl utgör
en societeln, deruti den eno exsminerar de
andres lärlingar, då desse af det stora embete
vilja promoveras till gesäller. Fria handterin
ger finnas; men ändoek sträfva de att former
sig till embeten oeh soeietetor. Hvem påmin
ner sig ieke de så kallade manufasturikterna
då de först oppkommo och stridde mot al
skrå? Imedlertid hade de ieke väl eröfrat be
frie!sen, ieke väl blifvit försäkrade om sin ege:
existens, förrän de genast voro färdiga att bil
da sig till soeietet, att göra gesäller, att be
strida flera mistares inträde i societeten, ete
Med ett ord, de fingo könning af alla skräsym-
ptorrer.
Bokhandlarne, som af sjelfva grundlagen ä.
ro förklarade för fullkomligt frin, och ho:
hvilka det minsta sken af skrånatur således re-
dan är en lagöfverträdelse, äfven de tyckas hai-
va haft sina anstötar af den allmänna sjukan.
De hafva velat hemta stöd för sin nsoeiet. ts
klåda från ett bref af Borgerskapets Femtic
Aldste, som tala om Bokhandels-Soeietetexn.
Ins. vet ieke, af hvad skäl Hrr Femtio Aldste
så skrifvit; men han vet, att bokhandlarne haf-
va aildeles orätt, om detro sig genom ett dy-
likt bref vara konstituerade till goeietet. Bref-
vet kan möjligen vera ett förhastande, sedan
den siste bokhandlare, som var borgare, nu-
mera aflidit. Förhållandet är nämligen, ait
bokiandlere, enligt någon gammal författning,
fått blifva borgare, om de behagat, och att
de i sådant fall varit i klass förenade med nkat
fekokaren och några andra yrken. Men någon
skyldighet för Gem att blifva borgare har al-
drig funnits; och Ins. betvifar storligen, huru-
vida rättigheten ens kan fianas qver, sedan grund-
lagen stiftades och enkom npedlät sig au före-
skrifva deras fullkomliga emaneipation unden
allt det tvång, som i allmänhet den måste un-
derkesta sig, hvilken önskar blifva borgare.
Det är Ins. obekant, om den siste borgare-
bokhandlaren, aflidne Hr Törnqvist, svor sin
borgareed före eller efter 1810. I sednare fal-
le; ör att befara, det grundlagens mening blif-
vit missförstådd, när det tilläts.
Hirmed må dock förbålla sig huru som helst;
säker! är, att ieke den Bokhandels-nsocietetn
ficres, på hvars ;väguar, Hr J. C. Hedbom kan
underteckna några beslut. Skälen, hvarföre en
dyiik korporation, som kan fatta beslut för alla,
ieke bör eller får existera, kan det väl vara mö- i:
dan värdt att undersöka.
iivarje enskild bokhandlare äger, lika väl
som hvarje annan bokhandlare, mottaga geiler
vägra att mottaga hvilken artikel ban behagar.
Eet vore ytierst obilligt att vilja tillägga honom
ers någon moralisk förbindelse att sälja ala
utkoemmande böcker eller konstverk. Men om
det funnes en korporation, hvars pluralitet kun-
de i sådant afseende besluta för alla, då skul-
le ett verkligt censurkollegium uppstå, som
kunde hindra spridandet af hvarje litterär eller
konstprodukt, hvilken icke funne nåd inför 39-
cieiciens, eller dess ledares ögon.
Man kan invända, att en sådan censur redan j
ficnes hos boktryekarne, som verkligen (genom
en besynnerlig kortsynthet, eller kanske något
ionu värre, hos 1809 års lagsiiftare) utgöra en l!
soCcetet. Detta erkännes; men elt par omstän-
ligheter fionas doek, som göra denna sogietete-
tensur mindre farlig, än den i fråga varande. !
Först och främst är en viss ansvarighet bok-j!
ryckaren ålagd, åtminstone för namnsedelns be-!
skeffenhet; sedan kan man i allmänhet antaga,
it: det är lättare att finna den, som trycker,
in den, som säljer ett arbete, då förläggaren
var att välja mellan vidt kriogspridda boktrye-
kare, och det är honom likgiltigt, om Stock-
volms boktryckare skulle sammansätta sig att
rögra tryckning, då han kan finna en benägua-
e i Ystadfjeller Hernösand. Dessutom är ar-
1
;
: