emedan de voro fraser. Här åter frambragte
de den enbölligaste och lifligaste enthusiarm,
som under en lång stund afbröt det högtidliga
talet, och som från sessionsialens väggar gen-
Jjudade till landets gränser och fann ett åter-
svar öfver allt. Hvad kan skälet vara? Jo, att
dessa ord voro uttryck af Konung Leopolds
verkliga tänkesätt, bekräftade af hans handlin-
gar, att han, från den stund han beträdde Belgiens
jord, visat sig till själ och bjerta em Belgier,
redligt uppfyllt de lagar han besvurit; utan
någon aritre-pensee slutit sig till landet, gjort
dess intressen tiil sina och folkets åsigter och
änskningar till sina; att han med ett ord ac-
eepterat en verkligt representativ styrelse, och
iote äflsts att styra nalienan.
Det är vanligt, att äfvon många, somJji sig
sjelfve ivgalunda äro fiender till den borgerliga
friheter, låta förleda sig att bita på den krok,
enväldets anhängare och befordrare uilögga uti
det argumentet, att en statsförfattniog icke du-
; blott derföre ett den snart kon gå öfver-
ända. Det exempel Belgien lemnar ess, för-
tjenar derföre att icke förlorastur minnet.
Minerva har upptagit den i detta blad fram-
ställda anmärkningen mot dispositionen af de
åt Hr Öiverståthållaren anonymt öfverlemna-
de medlen till värme åt de husville, sarat
med anledning deraf framställt den fråga, khu-
ruvida de anonyma gifvarne hade kunnat le-
gilimera sig såsom ägare till de ifrågavarande
medlen, På denna fråga kunde man heit en-
kelt svara, att ett sådant legitimerande tilläfven-
tyrs hade varit ganska lätt, isynnerhet då gif-
varse säges hafva varit ett sällskep, och att för
öfrigt ovissheten: derom icke berättigade till
deras egenmäktiga användsnde, utan tvärtom bordt
utgöra ett skäl mera att törst inhemta gifvarnes
anka. Vi taga oss friheten att tillbska fråga
kinerva, hvad man skolat säga, om Alionbla-
dets Redaktion, vid tiliföllen af do insamlingar,
som varit insända till detta blad, företagit sig
act på det sättet öfverflytta gåfrorna efter eget:
omdöme, utan att fråga gifvarne? Vi eriara för!
öfrigt om, hvad äfven tormen af anmärkningen!
visade, att afsigten ingalunda varit att påstå,
det medel, som skänkas till Prins Carls inrätt-
ning, äro illa använda, Långt derifrån. Men
prskilliga anledningar i seduare tider synas gö-j
a nödigt, att genom en noggrannare uppmärk-!
omhet före komma, att ieke den öfverklagade
sodiyckligheten i användandet af allmänna eller! i
;tälemedel äfven må i samma grad komma i;
oruk vid användandet af frivilliga samwanskott.
I