emedan de voro fraser. Här åter frambragte de den enbölligaste och lifligaste enthusiarm, som under en lång stund afbröt det högtidliga talet, och som från sessionsialens väggar genJjudade till landets gränser och fann ett återsvar öfver allt. Hvad kan skälet vara? Jo, att dessa ord voro uttryck af Konung Leopolds verkliga tänkesätt, bekräftade af hans handlingar, att han, från den stund han beträdde Belgiens jord, visat sig till själ och bjerta em Belgier, redligt uppfyllt de lagar han besvurit; utan någon aritre-pensee slutit sig till landet, gjort dess intressen tiil sina och folkets åsigter och änskningar till sina; att han med ett ord aceepterat en verkligt representativ styrelse, och iote äflsts att styra nalienan. Det är vanligt, att äfvon många, somJji sig sjelfve ivgalunda äro fiender till den borgerliga friheter, låta förleda sig att bita på den krok, enväldets anhängare och befordrare uilögga uti det argumentet, att en statsförfattniog icke du; blott derföre ett den snart kon gå öfverända. Det exempel Belgien lemnar ess, förtjenar derföre att icke förlorastur minnet. Minerva har upptagit den i detta blad framställda anmärkningen mot dispositionen af de åt Hr Öiverståthållaren anonymt öfverlemnade medlen till värme åt de husville, sarat med anledning deraf framställt den fråga, khuruvida de anonyma gifvarne hade kunnat legilimera sig såsom ägare till de ifrågavarande medlen, På denna fråga kunde man heit enkelt svara, att ett sådant legitimerande tilläfventyrs hade varit ganska lätt, isynnerhet då gifvarse säges hafva varit ett sällskep, och att för öfrigt ovissheten: derom icke berättigade till deras egenmäktiga användsnde, utan tvärtom bordt utgöra ett skäl mera att törst inhemta gifvarnes anka. Vi taga oss friheten att tillbska fråga kinerva, hvad man skolat säga, om Alionbladets Redaktion, vid tiliföllen af do insamlingar, som varit insända till detta blad, företagit sig act på det sättet öfverflytta gåfrorna efter eget: omdöme, utan att fråga gifvarne? Vi eriara för! öfrigt om, hvad äfven tormen af anmärkningen! visade, att afsigten ingalunda varit att påstå, det medel, som skänkas till Prins Carls inrättning, äro illa använda, Långt derifrån. Men prskilliga anledningar i seduare tider synas gö-j a nödigt, att genom en noggrannare uppmärk-! omhet före komma, att ieke den öfverklagade sodiyckligheten i användandet af allmänna eller! i ;tälemedel äfven må i samma grad komma i; oruk vid användandet af frivilliga samwanskott. I