Med ekior i detta mål har jeg ingesting o bytt. Jag ser i honom endast en akiningsvär tjensteman, sem (uilgör sia pligt.. Ena mångåri bekantskap har öfvertygat mig, att han al eger drift ej skulle vilja ligga två strå i kors till mit förfång. Det är således batom honom, som jag må ste söka min fiende, Byktet har pågått, at tvänne här i staden bosatte prelater, som, met eller utan skäl, funnit sig i den åtalade artikel: atpekade, skul! e hafva givit Hr von Hartmansdorf en anstöt. Men jag tror det icke; ty del: är Ör von Hartmansdo: ff så skopad, att her kommer i gårg af sig sjelf, då fråga blir at göra sottiser, hvadan man icka behöfver tänkt sig hans verksamhet föranledd af främmande: impulser; dels hafva Er Biskop Hed:å2 och Hi Domprosien Lidmar, om icke för mycket bjerta, likväl för myeket hufvud, att lössläppa förföljdien. De icse utan tvifvel, lika så väl gom jag, att ett åtal, som uader täckmantel af ömhet för Guds ord åsyfter utöfning af enskild hämad, skulle mötas med all den zafsky, som det förtjenar. De inse utan tvifvel, lika så väl som jag, at ett åtal måste förskaffa den artikel, som blifvit dess föremål, en mångfaldigt vidsiräcktare publicitet och en mångfaldigt större uppmärksamhet, än om åtalet utebiifyvit. Fahela om den gamla behagsjuka damen kan ej vara dem obekant. Gumman, förtretad öfver spegeln, som reflekterade ett skryukligt, ålderstiget anlete, kroszade glaset i hundrade bitar, och vinsten bief, att kundrade skrynkliga, ålderstigna anleten, i stället för eu, mötte hennes harmsna öga. Det är följekiligen icke med Hr Sad. fiskal Öhrnell, ej helier med prelaterna Lidman och Hed: 6n, som jig i närvarande fall arser mig hafva att skeffa. Det ör med H: August von Harimansdo: ff. Redan länge, låregt förr än jag kunde fna, att en rättegång mot min egen ringa person skulle åt hans usöfning af Hotkanslers-j embetet gifva den sista, intagande fullän dringen, hade jag medl ömkan och förvåning skidat: hans bregder mot pressem. Han förstod cj och; förstår j ännu i decna stund, att korrekiivet mot piessers u sväfningar ligger inom pressen sjelf, att tamle måste sittas mot tonke, årigt! mot årigt o. s. v. Han förstod ej och förstår ej ännu i denna stund, att förföljelsen blott ger nya näringsämnen åt de ligor, den äflss! ait släcka. Han förstod ej och förstår j ännu i denna stund, att hans indragningar kunde mötas med samma ord, dem Fichte sade tillj studenterna, som u:slogo hans förster: Ein Stein, Ihr Herren, es ist ein schlechtes Årgnment!, Han förstod ej och förstår ej ännu i denna sund, att hans aktioner hade syskontycke med bonzens beteende, som kastade ålen; i sjön, uader utrop: nu drucknar kanaljen!i Både vinner cch fiender sökte att hejda hans ifver, men allt förgälves. O, då jag Su detta, huru ofta och uppriktigt suckade jag: sBarmhertige Gud! förlina Hr August von Hartmarsdo: ff en smula förstånd, åtminstone s mycket, som han behöfver för att förstå att han intet förstånd harm. Men fifärgt stego mina suekar till skyn. Hr von Hartmensdorff forifor med indragningar, tills hans egen indragning Mef nödvändig, och mad aktioner, tills han sjelf måste försättas ur aktivitet. Må man ej tro, ett dessa uttryck innebära en oädel glädje öfver storhetens fall. Jag fröjdar mig endast, att litenheten förlorat sitt privilegium at göra sig stor. . Det åtal, som nu bedrifves mot OÖOstgötha Correspondenten, är både det sista och det befängdaste af alla de åtal, Cem Hr von Harte mansdorff anställt. Om jag säger, att det är en uppoch nedvändnaing af sak, så har jag segt för litet. Om jeg tillägger, att det är en inoeh utvändsing af sak, så har jig sagt mycket, dock ieke nog. Men om jag ytterligare tillägger, att det är en bakoch fram-!! vändning af sak, så blir karakteristiken skälit gen fullständig. Längre frsm skall jag någo? närmare belysa dessa intressanta vändningar. Aktor har, i enlighet med sin instruktion, rubricerat det förmenta brottet som ngäckeri med Guds ord,. Huru dermed sig förhåller, kan ieke afgöras, förr än noga bestämdt blifvit, CM 2 ee ee AA oo MH 2 RID venster BRA ASEAS RA me 0 -e tm vw