kabinett. Denne diplomats åsigter äro således
för ögonblicket icke utan intresse, och vi med-
dela derföre, efter Fransyska tidningar, ett och
annat utdrag ur hans broschyr.
Hr Campuzano har sett sakerna på allt för
nära håll, för att kunna öfverlemna sig åt det
bedrägliga hoppet på möjligheten af en Fran-
sysk intervention i Spanien. Han tror icke
derpå. Fransyska regeringen kan utan tvifvel
icke misskänna de faror, för hvilka en kontra-
revolution i Spanien skulle blottställa henne;
men en betraktelse af annan beskaffenhet öf-
verväger denna konsideration. Se här på hvad
sätt Hr Campuzano yttrar sig öfver detta ämne:
nOsterrike har sagt till Frankrike: nJag skall
hålla tillbaka Kejsarens af Ryssland motvilja,
jag skall hämma Henrik V:s anspråk, jag skall
bevaka den äldre Bourbonska liniens förehaf-
vanden, jag skall hindra Konungen af Preussen
att låta hänföra sig af Hollands krigiska ideer,
men emot vilkor att J skiljen eder från det
konstitutionella förbundet mea England och att
J icke lemnen något verksamt understöd åt
Christina.n
Enligt den fordne diplomatens tanka skall
Fransyska regeringen icke bevilja den så ofta
begärda kooperatioaen, utan i händelse den
konstitutionella saken skulle hålla på att duka
under, och jemuvigten således behöfva att å-
terställas emelian Drottningen och pretendenten.
Hvad det lifliga intresse angår, som Österrike
hyser för Don Carlos sak, så förklarar Hr
Campuzano detfammn genom Metternichs fruk-
tan för en ny resning i Italien, i fall det kon-
stitutioaella systemet vunne stadga och fasthet
i Spanien. Hr Campuzano föreslår att nyttja
repressalier emot Österrike, derigenom att Spa-
nien sökte revolutionera Italien.
nVi skicka — säger han — penningar till
Rom, och piåfven skiekar penningar till Don
Carlos, Det regelmessiga understöd, Don Car-
los hvarje månad får öfver Bayonne, utgör 4
millioner realer. Hvem kan väl förneka vår
rött att skada dem, som stämpla emot oss, att
sprida revolutionen till dem? Hvad blir väl
följden deraf? Det värsta, som kan hända, är
att den vådeld, som brinner hos oss, griper
ännu vidare omkring sig; det onda hos oss
blir derigenom ieke större än det är, och de
andra makterna skola söka ait hämma elden
hos oss för att släcka sin egen.n
Man kam sätta i fråga huruvida det medel,
Hr Campuzano föreslagit, är nyttigt; men den-
ne statsman inskränker sig icke ensamt till att
rekommendera propagandan. Se här de andra
utvägar han föreslår, för att göra slut på det
borgerliga kriget i Spanien.
nDet är icke nog — säger han — att Cor-
tes öppna ögonen och se afgrunden för sina
fötter; ty man kan misstaga sig till och med
då man söker rädda en nation, om man icke
ställer sig på en fast och säker grund. Hvar
finnes den? Sjeltva sakens natur utvisar den. !
Med hederskänslan och modet hos våra strids-!
nän, kan man räkna på dem för det aktiva
sriget; men det defensiva, som varit så myc-
cet vårdslösadt, bör anförtros åt nationalgardet.
Då denna ketpss organisation blir kompleit,
ör den kuuna lemna ansenliga stridskrafter,
vilka äro af oundgänglig nödvändighet för för-
varet inom hvarje lokal, och om man går för-
tåndigt och klokt tillväga, är det lätt att or-
anisera dessa försvarskrafter för mycket mindre
ostnad än linietrupperne. — Men för att rea-
sera denna tanka, behöfvas mäktiga driffje-
rar; ty det är vanligt hos oss, att se de bästa
lger misslyckas genom den liknöjdhet, hvar-
ned de utföras. I förevarande fall skulle sät-
st att undvika detta bestå deri, att Cortes ut-
ämnde en öfverbefälbafvare för nationalgardet
hela riket, och anförtrodde denna post åt en
ktningsvärd medborgare, som till och med ej
ödvändigt behöfde vara militär, och som så
nge kriget räckte, borde hafva röst i konsel-
n. Genom en dylik intervention, mer än
enom någon främmande, kunde nationen hop-
as att snart utgå segrande ur sin strid emot
solutismen.
Att beräkna slutet på detta krig är icke svårt. !S
ör detta ändemiål erfordras tvenne korpser aflp
0 å 25,000 man, som på en gång operera ijti
avarra och i Alava, i Arragonien behöfvasib
ee FF AN ANM