finuves i en manufakturhandlares magasin; ty Hr Lamm är visserligen hvearken den förste eller den siste, hos hvilken sådant ioträffat och så länge lagarna förbjuda införsel af varor skall inträffa, som utgöra ett behof för konsumtionen, Men det för känslan stötande är, attse en person angifva sig såsom ägare af varorna, hvilken icke alle nast aldrig tillförene drifrit någan handel, med manufakturer, utan också veterligt esknar alla tillgångar och befianer sig i största fattigdom, och att deremat se G osshandlaren Lamm, hvars yrke är just en sådaa bandel förneka all kunskap om ett så betydligt parti varor, funna i hens eget magasin, hvilket han dagligen h:ft under sioa ögon. Hr Lmm har haft den lycken, att blifva frikäni iaför lagen, hvilket man ej bör missunna honom; men det torde blifva svårt, att med denna frikännelse bringa alla till samma öfvertygelse som RådhusRitten, och ä, som föres ällt sig, att Hr :Lmm vore den verklige ägaren af varorna, aller att han åiminstone veterligen emottagit dem i Bitt förvar, skola utan tvifvel beklaga, att en person skall finna sig i dena tryckande ekonomiska belägervhet, att möjligen för en obetydlig ersättnig påtaga sig en förbrytelse, som, om än ieke i moraliskt höinsceende bland de svåraste, likväl är tillräckligt besvärande, att icke någon med hederskänsla gerna vill skyldra för densamma. Hvilkenders, i de personers ögon som ännuv fortfara i denna tinka, har mesta torven, den betalte eller den betalande, är svårt att afgöra.