hvimmel och knorrande hördes ett brak, och
Axels favoritköpp brast i tu på hans egen rygg.
Men det är i pedagogikens verld tom i natu-
rens: det bårdaste åskdunder åtföljes ofca af de
häftigaste reguskurar. Så öfvergjöts herr Slamm
straxt efier detia dunder af en störtskur ur tvätt-
kannar, som städerskan nyss hade fyllt till
långt ayttigare ändemil. Att preeeptorns vre-
de deraf svalkades, kunde man finna; ty dörren
till det inre rummet drogs igen, och han bicf
ensam med sina betraktelser för det öfriga af
natten. Gossarne, som ej så snart insomnade,
kande böra, att pennan var i gång. Han hade
således vunnit det lugn, som erfordras för att
författo; men var det något systematiskt ut-
drag ur Rågon lärobok, eller en oredig upp-
ställning af något nytt filosofiskt system, eiler
några betraktelser öfver menniskolifvet, samlade
genom en sorglig erfarenhet? Verser kunds det
ej blifvs; ty tvenne metriska eller rimmade ra-
der kunde aldrig komma från det hållet, till
och med före vattenafkylningen. Dessa tankar
sysselsatte Wilhelm länge; Axel deremot, som
aldrig visat någon brinnande håg att gå i detalj
med litteraturen, beskrattade snarare än han
beundrade den snillekraft, som kunde förmå en
genomblöt menriska sjt skrifva först och sedan
byta om kläder.
Följande dagen voro herr Slamm och Axel
något flaia, begge på sätt och vis öfver sin o-
betänksamhet. Städerskan, som såg de dry-
pande plaggen, kom väl fram med den oskyi-
diga frågan: nKors bevars! har min beskedlige
herre gått ned sig på ån? men fick intet svar.
Småningom rmildrades följderna af detta oväder;
men några postdogar derefter fick herr Slamm
ett bref från Axels far, majoren, der ibland
annat följande rader förekommo: Om således
min son och hans kamrat ej kunna uppfylla al-
la herrns kaprieiösa fordringar, så må vi skiljas,
isyenerhet som en magister Butler bärifrån or-
ten reser upp till akademien, och har åtagit sig
pojkarnes handledning. Herns arfvode för ter-
minen medföljer, ete., — Nu gissar väl således
läsaren, att det var i den historiska stilen, som
den lärde arbetade under den oroliga natten.
Han hade i et bref till majoren med så svarta
färger skildrat den ofta omtalade anarkien i
hans lilla rike, att hans principal blef stött —
ty de hårda uitrysken kommo ej fråa en eldig
eeh inspirerad författare, van vid hyperboler
och svulstiga talesätt — och störtade honom
med nämnde replik från ärans slippriga höjder.
Gessame skildes utan stor saknad från herr
Slamm. Wilhelm hyste dock till en viss grad
medlidande för den arme pedagogen. Axel der-
emot tänkte på, om det ej skulle gå an att för
några veekor lägga embargo på det ofvannimn-
de arfvodet, och i msgister Butler såg han en-
dast en ny vasall, kanske svårare at besegra,
men en seger desto ärofullare för honom sjelf.
I menniskoslägtet, liksom på den jordmassa
det beror, xan man märka tvenne poler, de
som väcka beundran och de som väcka åtlöje.
Midt emellan dessa äro de, som egentligen gif-
va menniskomassan styrka och konsistens, de
som ingifva aktning. Denna aktning är väl svår
att ernå; men svårare är det att finna mennvi-
skor, gom bemöda sig om att uppnå den; ty
den är en bimmelsk glars, som mera tränger
sig på djupet än den sprider sig kring ytan af
vår varelse, och huru mången, som tror sig ä-
ga densamma i sitt våld, har ej i stället faitat
dess skenbilder fruktan eller respekten? På
fosthet och kraft, dessa väldiga pelare, hvila
sådana karakterer. De äro ej alltid qvieka och
skämtsamma; deras kunskaper synas ej oftare
än de behölvas, men äro alltid grundliga. De
likna nakna, men resliga fjell, om hvilka den
ena vandraren säger som gå: O j fula och ve-
derstyggliga massor, som ej förmån frambringa
en grönskande buske emellan skrefvorna, och
som kylen dalarne med edra isfyllda ryggar!,
och den andra vandraren svarar: O j vörd-
nadsvärde fjell! hade jag biott de skatter, som
j döljen djapt i edert inre; om jag klättrade på
F JRC