I grannar. Flere vittnen hade ock vid åtskillig
tillfällen för Matts tillkänagifvit sin förundran
hura han med sådan tålighet kunde fördrag:
brodrens förolämpningar, då Matts också omta
lat, att han derföre med hnstrun ämnade flytt
bort ifrån brodera.
Ett vittze, länsmannen Montin, berättade
att fans Pehrsson n gång under sin tjenste-
tid. såsom dräng hos Montin 1820, varit ut
ordvexling med en tjenstekamrat, Pehr Eriks-
son, och då i vredesmod med ett bräde gifvit
Pehr Eriksson ett så häftigt slag åt hufvudet,
att denne i 3 veekor legat till sängs, och der-
efter, före tjenstetidens slut, mist flytta från
j Montin, samt sedermera aldrig blifvit till hel-
san Sterställd, utan vurmig vandrat omkring i
socknen, tills han ett par år derefter aflidit,
då allmänheten ansett, att hans död varit en
följd utaf det emot honom af Hans Pehrsson
förölvade våldet.
Ett annat vitine, soldaten Jonas Enguell,
fråa Elgered, anförde, att Hans Pehrsson Lör-
dagen den 7 Januari 1837, efter en auktion
hos Johan Kihlman, bjudit vittaet hem till sig
på ea sup. De språkade lugnt under her-
vägen; men då Hans hemkom, började han,
utan att någon dertill gaf anledning, svärja och
träta om ett föregånget slagsmål vid auktionen
samma dag. Ingen motsade honom. Ju mera
de bådo honom styra sig, desto häftigare blef
han och svängde fram och tillbaka i rummet,
så att villnet blef förskräckt och giek sin väg,
eburu Margaretha och Kjerstin bedt vittnet
stanna qvar, fruktande att Hans eljest, såsom
de uttryckte sig, skulle sköra ut hela huset.
Ett vinne, Erik Jonsson i Tanne, förtöljde,
att han en enda gång i Januari månad 1836
varit inne hos Hans Pehrsson, för att köpa
bränvin. Hans lofvade Erik, att, mot pant af
en kopparflaska, lemna honom ett qvarter brän-
vin. Deraf förtärde Erik genast hälften, men
begärde att af Hans få låna en butelj, för att
deruti taga det öfriga med sig på vägen, Hans
nekade härtill och blef slutligen, då Erik var
enträgen, storm-oveltig,, ref skinnförklädet utaf
Erik, och stötte honom baklänges genom dör-
ren, utföre den höga trappan, så att det ngni-
sirade, för Eriks ögon. Sedermera hade Matts
och Margaretha, hvilka under uppträdet sutiit
tysta åskådare deraf och sjelfva synts upp-
skrämda, burit ut barmskivnet åt Erik Jonsson
och hjelpt honom komma derifråv.
Nämnden upplyste, att det varit en i sock-
nen känd sak, det Hans Pehrsson hållit lön-
krog. — Ett vittne, Pehr Olofssen i Fiskvik,
som var Moargeretha Persdotters gode vän under
hennes enketid, berättade, att Margaretha nå-
ora år efter giftermålet med Hans, för Pehr O-
Iofsson beklagat sigöfver Hanss våldsamma upp-
förande. — Pehr Olofsson — såsom han ut-
ryekte sig — nhade märkt att storfelet legat
hos Hansv och derföre äfver, sedan Pehr O-
ofsson köpt det hemman, hvarunder Hanss
orpställe lydde, tillsagt honom, att, om han
ecke bättrade sig och lefde skiekligt, skulie Pehr
Olofsson drifva honom från torpet.
Angående de anklagades frejd, hafva flera
ittaen intygat: att Matts Persson lärer varit
nycket fridssm och arbetsam, aldrig lefvat i
sämja med någon menniska, utan varit om-
yskt af alla; att Lars Larsson varit ordenilig,
rbetsam och fredlig, men till en ovanlig grad
lättlåtig, eller böjd att göra alla till viljes och
ött att öfvertala vill bvad som helst; samt att
fven den aflidnes hustru oeh sijufdotter va-
it hushålisaktige och fridsamme. Presterska-
et har äfven om dem alla lemxsat vackra vit-!
esbörd; (Forts. )