I grannar. Flere vittnen hade ock vid åtskillig tillfällen för Matts tillkänagifvit sin förundran hura han med sådan tålighet kunde fördrag: brodrens förolämpningar, då Matts också omta lat, att han derföre med hnstrun ämnade flytt bort ifrån brodera. Ett vittze, länsmannen Montin, berättade att fans Pehrsson n gång under sin tjenstetid. såsom dräng hos Montin 1820, varit ut ordvexling med en tjenstekamrat, Pehr Eriksson, och då i vredesmod med ett bräde gifvit Pehr Eriksson ett så häftigt slag åt hufvudet, att denne i 3 veekor legat till sängs, och derefter, före tjenstetidens slut, mist flytta från j Montin, samt sedermera aldrig blifvit till helsan Sterställd, utan vurmig vandrat omkring i socknen, tills han ett par år derefter aflidit, då allmänheten ansett, att hans död varit en följd utaf det emot honom af Hans Pehrsson förölvade våldet. Ett annat vitine, soldaten Jonas Enguell, fråa Elgered, anförde, att Hans Pehrsson Lördagen den 7 Januari 1837, efter en auktion hos Johan Kihlman, bjudit vittaet hem till sig på ea sup. De språkade lugnt under hervägen; men då Hans hemkom, började han, utan att någon dertill gaf anledning, svärja och träta om ett föregånget slagsmål vid auktionen samma dag. Ingen motsade honom. Ju mera de bådo honom styra sig, desto häftigare blef han och svängde fram och tillbaka i rummet, så att villnet blef förskräckt och giek sin väg, eburu Margaretha och Kjerstin bedt vittnet stanna qvar, fruktande att Hans eljest, såsom de uttryckte sig, skulle sköra ut hela huset. Ett vinne, Erik Jonsson i Tanne, förtöljde, att han en enda gång i Januari månad 1836 varit inne hos Hans Pehrsson, för att köpa bränvin. Hans lofvade Erik, att, mot pant af en kopparflaska, lemna honom ett qvarter bränvin. Deraf förtärde Erik genast hälften, men begärde att af Hans få låna en butelj, för att deruti taga det öfriga med sig på vägen, Hans nekade härtill och blef slutligen, då Erik var enträgen, storm-oveltig,, ref skinnförklädet utaf Erik, och stötte honom baklänges genom dörren, utföre den höga trappan, så att det ngnisirade, för Eriks ögon. Sedermera hade Matts och Margaretha, hvilka under uppträdet sutiit tysta åskådare deraf och sjelfva synts uppskrämda, burit ut barmskivnet åt Erik Jonsson och hjelpt honom komma derifråv. Nämnden upplyste, att det varit en i socknen känd sak, det Hans Pehrsson hållit lönkrog. — Ett vittne, Pehr Olofssen i Fiskvik, som var Moargeretha Persdotters gode vän under hennes enketid, berättade, att Margaretha nåora år efter giftermålet med Hans, för Pehr OIofsson beklagat sigöfver Hanss våldsamma uppförande. — Pehr Olofsson — såsom han utryekte sig — nhade märkt att storfelet legat hos Hansv och derföre äfver, sedan Pehr Oofsson köpt det hemman, hvarunder Hanss orpställe lydde, tillsagt honom, att, om han ecke bättrade sig och lefde skiekligt, skulie Pehr Olofsson drifva honom från torpet. Angående de anklagades frejd, hafva flera ittaen intygat: att Matts Persson lärer varit nycket fridssm och arbetsam, aldrig lefvat i sämja med någon menniska, utan varit omyskt af alla; att Lars Larsson varit ordenilig, rbetsam och fredlig, men till en ovanlig grad lättlåtig, eller böjd att göra alla till viljes och ött att öfvertala vill bvad som helst; samt att fven den aflidnes hustru oeh sijufdotter vait hushålisaktige och fridsamme. Presterskaet har äfven om dem alla lemxsat vackra vit-! esbörd; (Forts. )