hän Ad Upp vi vv, al UULb AREVA IIRUV JM IA
ningar ett hemligt inflytande på våra egna.
Francesca ringde på Beatrix, hennes kammar-
jungfru, och bad dehna skynda och taga reda
på orsaken till bullret; derpå öppnade hon fön-
stret. Det var redan matt: efter em dag
af storm och oväder hade himlen återtagit bela
sin klarhet och sitjerzorna strålade likasom guld-
paljeiter på firmamentets mörkblå mantel. Bull-
ret tilltog, folkmassan växte och Beatrix flög
som en fogel. Franeesca kunde endast urskilja
orediga rörelser och obestämda rop; men hon
fann ett behag i detta tumult, som vid en an-
nan sinnesstämniog skulle förskräckt henne;
hon skulle önskat, att det förvandlat sig i en
allmän omstörtning, som kunmat bryta alla ke-
djor, förämdra allas öden. Ett hjerta i revo-
lution önskar ett land i revolution; det vet
icke hvad det vill, men i hvarje förändring vi.
sar sig ett hopp, och om slutligen hela verl-
dea störtar in öfrer dess olycka — så
mycket bättre! . . . Beatrix återkom. Ack!
det var ingen revolution; det var helt enkelt
och simpelt, efter hvad hon kunnat uppfatta,
en upg man nyss återkommen till Palerwo, som
å ett kaffehus igenkänt en stortju!, den raan
sökte öfverallt; han hade fattat bonom i kra-
gen; ett handgemäng hade följt; flere af de när-
varande ansåigo främlingen för en bedragare,
men han fortfor i sitt påstående och fordrade
högt och bestämdt, att begge skulle blifva förda
inför autoriteterna. Hopen hade blandat sig
härnti; vakt hade kommit till, och heia affäå-
ren slutades med de begge personernas instäl-
lande inför polisen. För ötrigt,, tillade kam-
marjuogfrun, håller ännu fru markisinnan sie-
stan och har ingemting hört, men en af marki-
sens bekanta har nyss besökt nådig herrn och
de hafva gått ut tillsammans: kanske är det
något . . . Alla heliga englar, hvad niär sorg-
sen, min bästa nådig fruln
o— Det är ingenting, köra Beatrix. Gå,
lemna mig!
Den stackars Franeesea nediöll från sina chi-
meriska spekulationer till den obevekliga verk-
ligheten. Baron kuade icke dröja länge; det
piosamma ögonblicket nalkades!
— Hvad har jig gjort! utropade hon; o,
klostrets cell, flykten, gjelfva vanäran, silt vore
bänre än min fruktansvärda lott . . . Mvad,
för evigt sammankedjad vid denne! . . . E-
milio, Emilio! kom, iterfordra din trolofvade,
altid ftrogea i djupet af sitt hjerta! O, Fran-
cesea de Ramini, mina kärleks beskyddarinna,
din död förfäörar mig icke, så lyeksaligt belönad
genom de sista ögonblieken af ditt lif! . . .
Himmel, hvad säger jag! utropade hon, då
hon såg glaset återspegla deu friska bröllops-
kransen. O, min Gud, förlåt mig! . . . Men
hvad . . . är det ieke steg jag hör . . . nå-
gor kommer . . . ja, farväl lågende sonnetter,
älskade tillbedda bref; återtagen er plats i den-
na lida, säker som en graf. . . endasi jag
skall, under mina nattliga timmar, lyfta den
sten, som betäcker er. Men stegen närmas;
jag hör dem redan i korridoren . . . Det är
min man . . . o. jag dör!
Hon föll tillbaka i ena fåtölj och med armbå-
gen stödd på bordet, dar den dyrbara lådan
stod, och den andra armen utsträckt af skräck,
blieken stirrande, orörligt fästad på dörren, och
anletet öfverdraget med marmorus blekhet, lik-
nade hon, under sin brudliga slöja, en ur graf-
ven upptagen, den man afhöljt svepniagen för
att ännu beundra dess skönhet. Dörren öpp-
nades.
— ,Francesca! min Francesca!, utropade E-
milio och störtade ned för hennes fötter, be-
täckte henne3 händer med brännande ky:sar och
tårar. Han kuode icke blifva din make, du
kan änrmu blifva min !n Å
— Ja se der den, som räådat oss alla,,sa-
de markisen, som tillika med några vinner in-
trädt i rummet.
Utom sig af glädje och lycksalighet förmåd-
de ieke Francesca framföra ett ord, icke ett ui-
tryck.
Händelsen hade varit den, at, då Emilio i Flo-
renee emottagit Franceseas bref, hade han skyn-
dat till Sieilien med sin faders samtycke, hvil-
ket en gammal god tant utverkat, medelst enj
betyålig donation till sin nevö.
Han hade icke velat nämna något, i hopp att
BAadå föna hröällaonnet anlända till Palerma Tan