hän Ad Upp vi vv, al UULb AREVA IIRUV JM IA ningar ett hemligt inflytande på våra egna. Francesca ringde på Beatrix, hennes kammarjungfru, och bad dehna skynda och taga reda på orsaken till bullret; derpå öppnade hon fönstret. Det var redan matt: efter em dag af storm och oväder hade himlen återtagit bela sin klarhet och sitjerzorna strålade likasom guldpaljeiter på firmamentets mörkblå mantel. Bullret tilltog, folkmassan växte och Beatrix flög som en fogel. Franeesca kunde endast urskilja orediga rörelser och obestämda rop; men hon fann ett behag i detta tumult, som vid en annan sinnesstämniog skulle förskräckt henne; hon skulle önskat, att det förvandlat sig i en allmän omstörtning, som kunmat bryta alla kedjor, förämdra allas öden. Ett hjerta i revolution önskar ett land i revolution; det vet icke hvad det vill, men i hvarje förändring vi. sar sig ett hopp, och om slutligen hela verldea störtar in öfrer dess olycka — så mycket bättre! . . . Beatrix återkom. Ack! det var ingen revolution; det var helt enkelt och simpelt, efter hvad hon kunnat uppfatta, en upg man nyss återkommen till Palerwo, som å ett kaffehus igenkänt en stortju!, den raan sökte öfverallt; han hade fattat bonom i kragen; ett handgemäng hade följt; flere af de närvarande ansåigo främlingen för en bedragare, men han fortfor i sitt påstående och fordrade högt och bestämdt, att begge skulle blifva förda inför autoriteterna. Hopen hade blandat sig härnti; vakt hade kommit till, och heia affäåren slutades med de begge personernas inställande inför polisen. För ötrigt,, tillade kammarjuogfrun, håller ännu fru markisinnan siestan och har ingemting hört, men en af markisens bekanta har nyss besökt nådig herrn och de hafva gått ut tillsammans: kanske är det något . . . Alla heliga englar, hvad niär sorgsen, min bästa nådig fruln o— Det är ingenting, köra Beatrix. Gå, lemna mig! Den stackars Franeesea nediöll från sina chimeriska spekulationer till den obevekliga verkligheten. Baron kuade icke dröja länge; det piosamma ögonblicket nalkades! — Hvad har jig gjort! utropade hon; o, klostrets cell, flykten, gjelfva vanäran, silt vore bänre än min fruktansvärda lott . . . Mvad, för evigt sammankedjad vid denne! . . . Emilio, Emilio! kom, iterfordra din trolofvade, altid ftrogea i djupet af sitt hjerta! O, Francesea de Ramini, mina kärleks beskyddarinna, din död förfäörar mig icke, så lyeksaligt belönad genom de sista ögonblieken af ditt lif! . . . Himmel, hvad säger jag! utropade hon, då hon såg glaset återspegla deu friska bröllopskransen. O, min Gud, förlåt mig! . . . Men hvad . . . är det ieke steg jag hör . . . någor kommer . . . ja, farväl lågende sonnetter, älskade tillbedda bref; återtagen er plats i denna lida, säker som en graf. . . endasi jag skall, under mina nattliga timmar, lyfta den sten, som betäcker er. Men stegen närmas; jag hör dem redan i korridoren . . . Det är min man . . . o. jag dör! Hon föll tillbaka i ena fåtölj och med armbågen stödd på bordet, dar den dyrbara lådan stod, och den andra armen utsträckt af skräck, blieken stirrande, orörligt fästad på dörren, och anletet öfverdraget med marmorus blekhet, liknade hon, under sin brudliga slöja, en ur grafven upptagen, den man afhöljt svepniagen för att ännu beundra dess skönhet. Dörren öppnades. — ,Francesca! min Francesca!, utropade Emilio och störtade ned för hennes fötter, betäckte henne3 händer med brännande ky:sar och tårar. Han kuode icke blifva din make, du kan änrmu blifva min !n Å — Ja se der den, som räådat oss alla,,sade markisen, som tillika med några vinner inträdt i rummet. Utom sig af glädje och lycksalighet förmådde ieke Francesca framföra ett ord, icke ett uitryck. Händelsen hade varit den, at, då Emilio i Florenee emottagit Franceseas bref, hade han skyndat till Sieilien med sin faders samtycke, hvilket en gammal god tant utverkat, medelst enj betyålig donation till sin nevö. Han hade icke velat nämna något, i hopp att BAadå föna hröällaonnet anlända till Palerma Tan