nsvarligt, om de ne erbudna viikoren förkastades o, s. v. I början af Juli beslöt Kristina, att Svenska härarnae skulle gå endast försvarsvis tillväga, föratt ej utsätta dem tör olyckor, ej reta fienden till iörtviflan och på något af dessa s:tt zfägsna fradan, Denna drottringens menizg motsades dock af Jakob De la Gardie, hvilken yrkade, att Sverg.s nu med stor kostnad i ordriog varsnde härar och flottor bords med all kraft anvärdas; des skulle än bättre främja freden. Maäån berde. sade hn, lägga flottorna utanför Köpenhamn midtför nässmn på Dansken och sålunna visa honem riset., Drettningens mening 30grade i rådet, och befallning om dess verkatällande afgick. Sverges rustade härsr blefve overksamma och det försvarslösa Denmark o2ngripot. Litet derefter samlades ett utskott af de tre högre stånden. Prester oeh borgare röstsdo med dr: ttninaen för fred 2 billiga vilkor. Adeln, anförd af Pear Brahe och 2kob De la Gerdie, rådde att begagna tillfället och från fienden taga .så mycket mar kunds få o. 3. v. Drottningen iöljde vid verkställigheten sin egen öfvertygelsa. Detta Kristinas uppförande, af hvilka orsiker det också föranleddes, inverkade ofördelaktigt både på krigets och underhandlingens gång; äfven så mycket, som möjligt var, på Oxenstjerna. Denna lät dock icke serdeles bekomma sig, uten beslöt att icke så lätt, som den unga drottningen, släppa täderneslandets fördel ur händerna, Hon hade föreskritvit honom att sluta fred äfven utan Blekingen eller Herjedalen; men Oxenstjerna dolde detta såväl som fore andra förhållningsbref och uppsatte med ogen hand de vigtigaste handlisgarna, så att ingen, hvarken fiende eller medlare, kunde få reda på något af deras innehåll. Så lyckades det honom, att utöfver och till och med i strid mot drettningens föreskrift pruta sig till Herjedalen likssom förut Halland; det skedde den 21 Juli. Annu återstod tvisten om Bremen, hvilket land konung Kristien gerna önskade åt sin andra son; men hvilket äfven Sverge eftertraktade såsom godt i sig sjelft och dessutom ett törne i hälen på Danmark. La Thuillerie, som ville i något göra Kristian till viljes, och Holländarne, som ej tyckte om att genom Bremen få Svergo till granne, understödde Danmark. Fransmannen föreslog, att prins Fredrik skulle genom ett ombud hes Kristina begära och erhålla Bromen under länsrätt; dock mod vilkor, att Sverge under Tyska kriget innehade landets fästen, På detta förslag ingick Kristina och befallde Oxenstjerna, att icke låta Bremen blifva något hinder tör freden. Men Oxenstjerna var ej beller denna ången så släpphändt. Han förteg Kristinas svar, och anmark måste afstå från sina 2. språk äfven på detta land. Den 8 Aug. voro ändtligen alla frågor afgjorda och den 43 i samma månad möttes sändebuden på den lilla holmen uti Brömsebäcken, utvexlade de ömsesidigt underskrifna fridsbrefven, och hälsade och samtalade med hvarandra; alla tacksamt erkännande den stora möda, den myckna skicklighet, den varma fridskärlek, som La Thuillerie vid detta tillfälle ådagalagt, utin hvilken tvisterna troligen icke så snart kunnet biläggas. : Villkoren för den ingångna freden voro i korthet följande: Sverge erhöll för alla sina undersåtare fullkomlig frihet från Helsingörstul:en i Öresund och från Glickstadtska tullen på Elben. Danska tullen vvid ön Ruden nedlades helt och hållet. Hvarje stat behöll de kanoner, skepp och förråder, som den neröfrat. Danmark eafträdde till Sverige Jemtland med nHerjedalen intill Norrska fjällen; Gottland och Ösel, båda med tillhörande små-öar; sarct till säkerhet, vett löftet om tullfrihet iakttages, Halland som pant nuti trettio år; med vilkor, att då samma trettio år väro förlidna, skall åt Sverge till framtida säkerhet nÖfverlemnas antingen samma Halland, eller något annat land, som Sverge ken finna deremot svarande.n Att Danmark ej vidare skulle uppträda som medlare Tyska fredsunderhandlingarna, var visserligen icke upptaget bland vilkoren; men blef en följd at förbållandet, och en icke obetydlig ej heller opåräknad vinst fer Sverge. Särnadalen, mäster Daniels eröfring, blef vid -fredslutet bortglömd. Men Svenskarne hade landet i handom och behöllo det. Om hösten samma år gaf Kristina folket nedsättning i pålegor. Året derpå sände konung Kristian fogdar dit, kräfde skatt och ville göra sin gamla rätt gällande; men folket svarade, att de lydde och ville lyda under Sverge. Un-derhandlingar uppstodo. Sverge påstod nu, att ifrågavarande bygd hörde till Svegs kyrka i Herjedalen öster om Norrska fjället och således blifvit till Sverge afträdd. Danmark åter mente, att den hörde till Agerhus stiit och Alfverums prostgäll. Dot segrande Svergo behöll, hvad det bade, och tvisten afstannade. Denna fred väckte i Danmark olika känslor. Konungen klagade bittert öfver krigets utgång och rådets egennytta. Rådet och högadeln tröstade sig med den aovmärkningen, att, hvad Sverge nu vunnit, var pnästan ingenting annat, än hvad Dsnmark förut tagit afrån Sverge Men sjelfva Danska folket harmades och sörjda med sin konung. Då tacksägelsen för freden hölls, sade en prest högljudt från predikstolen: Det är befalldt tacka för freden, ja, som några säga, för en skön fred. Men jag säger: Freden är stor, freden är god, emedan det nu kommit så långt, vatt fienden endast behöfver utsträcka armarna för natt lägga oss under oket, ; Detta krig med dorpå följande fred utgör i många fall vändningspunkten af förhållandet mellin Danmark och Sverge, samt begynnelsen till ett nytt tidehvarkn, Utdrag af ett bref ifrån Fahlun den 12 dennes.