nsvarligt, om de ne erbudna viikoren förkastades o,
s. v. I början af Juli beslöt Kristina, att Svenska
härarnae skulle gå endast försvarsvis tillväga, föratt ej
utsätta dem tör olyckor, ej reta fienden till iörtvif-
lan och på något af dessa s:tt zfägsna fradan, Den-
na drottringens menizg motsades dock af Jakob De
la Gardie, hvilken yrkade, att Sverg.s nu med stor
kostnad i ordriog varsnde härar och flottor bords
med all kraft anvärdas; des skulle än bättre främja
freden. Maäån berde. sade hn, lägga flottorna u-
tanför Köpenhamn midtför nässmn på Dansken och
sålunna visa honem riset., Drettningens mening 30-
grade i rådet, och befallning om dess verkatällande
afgick. Sverges rustade härsr blefve overksamma och
det försvarslösa Denmark o2ngripot. Litet derefter
samlades ett utskott af de tre högre stånden. Pre-
ster oeh borgare röstsdo med dr: ttninaen för fred
2 billiga vilkor. Adeln, anförd af Pear Brahe och
2kob De la Gerdie, rådde att begagna tillfället och
från fienden taga .så mycket mar kunds få o. 3. v.
Drottningen iöljde vid verkställigheten sin egen öf-
vertygelsa.
Detta Kristinas uppförande, af hvilka orsiker det
också föranleddes, inverkade ofördelaktigt både på
krigets och underhandlingens gång; äfven så mycket,
som möjligt var, på Oxenstjerna. Denna lät dock
icke serdeles bekomma sig, uten beslöt att icke så
lätt, som den unga drottningen, släppa täderneslan-
dets fördel ur händerna, Hon hade föreskritvit ho-
nom att sluta fred äfven utan Blekingen eller Herje-
dalen; men Oxenstjerna dolde detta såväl som fore
andra förhållningsbref och uppsatte med ogen hand
de vigtigaste handlisgarna, så att ingen, hvarken fi-
ende eller medlare, kunde få reda på något af deras
innehåll. Så lyckades det honom, att utöfver och
till och med i strid mot drettningens föreskrift pru-
ta sig till Herjedalen likssom förut Halland; det sked-
de den 21 Juli. Annu återstod tvisten om Bremen,
hvilket land konung Kristien gerna önskade åt sin
andra son; men hvilket äfven Sverge eftertraktade
såsom godt i sig sjelft och dessutom ett törne i hä-
len på Danmark. La Thuillerie, som ville i något
göra Kristian till viljes, och Holländarne, som ej
tyckte om att genom Bremen få Svergo till granne,
understödde Danmark. Fransmannen föreslog, att
prins Fredrik skulle genom ett ombud hes Kristina
begära och erhålla Bromen under länsrätt; dock mod
vilkor, att Sverge under Tyska kriget innehade lan-
dets fästen, På detta förslag ingick Kristina och be-
fallde Oxenstjerna, att icke låta Bremen blifva något
hinder tör freden. Men Oxenstjerna var ej beller denna
ången så släpphändt. Han förteg Kristinas svar, och
anmark måste afstå från sina 2. språk äfven på detta
land. Den 8 Aug. voro ändtligen alla frågor afgjor-
da och den 43 i samma månad möttes sändebuden
på den lilla holmen uti Brömsebäcken, utvexlade de
ömsesidigt underskrifna fridsbrefven, och hälsade och
samtalade med hvarandra; alla tacksamt erkännande
den stora möda, den myckna skicklighet, den varma
fridskärlek, som La Thuillerie vid detta tillfälle åda-
galagt, utin hvilken tvisterna troligen icke så snart
kunnet biläggas. :
Villkoren för den ingångna freden voro i korthet
följande: Sverge erhöll för alla sina undersåtare full-
komlig frihet från Helsingörstul:en i Öresund och
från Glickstadtska tullen på Elben. Danska tullen
vvid ön Ruden nedlades helt och hållet. Hvarje stat
behöll de kanoner, skepp och förråder, som den
neröfrat. Danmark eafträdde till Sverige Jemtland med
nHerjedalen intill Norrska fjällen; Gottland och Ösel,
båda med tillhörande små-öar; sarct till säkerhet,
vett löftet om tullfrihet iakttages, Halland som pant
nuti trettio år; med vilkor, att då samma trettio år
väro förlidna, skall åt Sverge till framtida säkerhet
nÖfverlemnas antingen samma Halland, eller något an-
nat land, som Sverge ken finna deremot svarande.n
Att Danmark ej vidare skulle uppträda som medlare
Tyska fredsunderhandlingarna, var visserligen icke
upptaget bland vilkoren; men blef en följd at för-
bållandet, och en icke obetydlig ej heller opåräknad
vinst fer Sverge.
Särnadalen, mäster Daniels eröfring, blef vid
-fredslutet bortglömd. Men Svenskarne hade landet i
handom och behöllo det. Om hösten samma år gaf
Kristina folket nedsättning i pålegor. Året derpå
sände konung Kristian fogdar dit, kräfde skatt och
ville göra sin gamla rätt gällande; men folket svara-
de, att de lydde och ville lyda under Sverge. Un-
-derhandlingar uppstodo. Sverge påstod nu, att ifrå-
gavarande bygd hörde till Svegs kyrka i Herjedalen
öster om Norrska fjället och således blifvit till Sverge
afträdd. Danmark åter mente, att den hörde till Ag-
erhus stiit och Alfverums prostgäll. Dot segrande
Svergo behöll, hvad det bade, och tvisten afstan-
nade.
Denna fred väckte i Danmark olika känslor. Ko-
nungen klagade bittert öfver krigets utgång och rå-
dets egennytta. Rådet och högadeln tröstade sig med
den aovmärkningen, att, hvad Sverge nu vunnit, var
pnästan ingenting annat, än hvad Dsnmark förut tagit
afrån Sverge Men sjelfva Danska folket harmades
och sörjda med sin konung. Då tacksägelsen för
freden hölls, sade en prest högljudt från prediksto-
len: Det är befalldt tacka för freden, ja, som några
säga, för en skön fred. Men jag säger: Freden är
stor, freden är god, emedan det nu kommit så långt,
vatt fienden endast behöfver utsträcka armarna för
natt lägga oss under oket,
; Detta krig med dorpå följande fred utgör i mån-
ga fall vändningspunkten af förhållandet mellin Dan-
mark och Sverge, samt begynnelsen till ett nytt ti-
dehvarkn,
Utdrag af ett bref ifrån Fahlun den 12
dennes.