Den riktning, undersökningen om Hr 1. f. Polismästaren Hultbergs bekanta tilltag att låta utdela prygel tagit, har börjat väcka åtskilliga betänkligheter. Man fann det väl i allmänhet ieke så besyvonerligt, att Hr H. visade någon större beredvillighet att efterkomma Justitiekanslerns än Hr Justitieombudsmannens föreläggande azgående förklarings ingifvande; men att Hr Nerman skulle låta finna sig lika beredvillig att aktionera, som Hr H. att aflemna förklaring, förekom en och annan oväntadt. Genom denna bemälde Herrars inbördes beredviilighet, har imedlertid Justiticombudsmannens inblandning i målet blifvit så der temligen förekommen, och Hr t. f. Polismästaren fått sig en aktor, hvilken ieke gerna kan presumeras vilja mot Hr H. uppträda inimieo animo, som det heter, men deremot genom den mrära beröringen mellan Polismästarn och Justitiekanslern, bättre än vågon annan, kan urskilja hvad Hr Hultberg och hans embetes värdighet tåla. Den beqvämlighet med hvilken denna affär alltså bör kunna handhafvas, skulle likväl på ett obehagligt sätt störas, om, Hultbergs medhjelpare, Kretz och Wittmeijer, under tiden blifva dömde och straffade. Ty det är klart, att om de fysiska upphofsmännen blifva förklarade brotisliga, det skulle förefalla högst besynnerligt, om den förnämste, eller moraliske upphofsmannen med tiden ginge onäpst. Det var derföre välbetänkt, att Hr H. mot Södra Kämnersrät.en visade samma beredvillighet, som mot Hr Nerman, samt icke blott utan invändning inställde sig, för att meddela wpplysningar, utan äfven dels medgaf, att det varit på hans befallning pryglen blifvit utdelade, dels föregiek Aktor med begöram om målets uppskjutande, till dess Hr H:s egen sak, som ännu icke blifvit börjad, hunne afgöras. Härigenom har nemligen Hr H. gjort, hvad på honom ankommer till förekommande af en möjlig inkonseqvens, samt för att tillvägabringa, att ieke något på förhand emot K. och W. tillämpadt ansvar måtte ligga någon obehaglig tyngdi vägskålen emot Hr Polismästaren sjelf, när hans sak förekomme, då det annars väl är sannolikt, att Hr Justitiekanslern söker förtynga den så litet som möjligt. Kämnererättens utslag blir naturligtvis föremål för allmänna nyfikenheten. Det är nemligen klart, att genom Hr Hultbergs utan tvifvel af omständigheterne tillräckligt styrkta medgifvande, att han befallt pryglingen, har Kämnersrätten, som det synes, bekommit den sista nödiga upplysningen, att de tilltalade icke, jemte sin öfriga förbrytelse, jemväl gjort sig. skyldige till en osanning. Men om den gifna befallningen ock på högsta ort kan bidraga till ansvarets mildrande för dem i; nådeväg, så är det likväl klart, att deras hand