Den riktning, undersökningen om Hr 1. f.
Polismästaren Hultbergs bekanta tilltag att låta
utdela prygel tagit, har börjat väcka åtskilliga
betänkligheter. Man fann det väl i allmänhet
ieke så besyvonerligt, att Hr H. visade någon
större beredvillighet att efterkomma Justitiekan-
slerns än Hr Justitieombudsmannens föreläggan-
de azgående förklarings ingifvande; men att Hr
Nerman skulle låta finna sig lika beredvillig att
aktionera, som Hr H. att aflemna förklaring,
förekom en och annan oväntadt. Genom den-
na bemälde Herrars inbördes beredviilighet, har
imedlertid Justiticombudsmannens inblandning i
målet blifvit så der temligen förekommen, och
Hr t. f. Polismästaren fått sig en aktor, hvilken
ieke gerna kan presumeras vilja mot Hr H.
uppträda inimieo animo, som det heter, men
deremot genom den mrära beröringen mel-
lan Polismästarn och Justitiekanslern, bättre än
vågon annan, kan urskilja hvad Hr Hultberg och
hans embetes värdighet tåla. Den beqvämlig-
het med hvilken denna affär alltså bör kunna
handhafvas, skulle likväl på ett obehagligt sätt
störas, om, Hultbergs medhjelpare, Kretz och
Wittmeijer, under tiden blifva dömde och straf-
fade. Ty det är klart, att om de fysiska upphofs-
männen blifva förklarade brotisliga, det skulle
förefalla högst besynnerligt, om den förnämste,
eller moraliske upphofsmannen med tiden ginge
onäpst. Det var derföre välbetänkt, att Hr H.
mot Södra Kämnersrät.en visade samma bered-
villighet, som mot Hr Nerman, samt icke blott
utan invändning inställde sig, för att meddela
wpplysningar, utan äfven dels medgaf, att det
varit på hans befallning pryglen blifvit utde-
lade, dels föregiek Aktor med begöram om må-
lets uppskjutande, till dess Hr H:s egen sak,
som ännu icke blifvit börjad, hunne afgöras.
Härigenom har nemligen Hr H. gjort, hvad på
honom ankommer till förekommande af en möj-
lig inkonseqvens, samt för att tillvägabringa, att
ieke något på förhand emot K. och W. tillämpadt
ansvar måtte ligga någon obehaglig tyngdi väg-
skålen emot Hr Polismästaren sjelf, när hans
sak förekomme, då det annars väl är sannolikt,
att Hr Justitiekanslern söker förtynga den så
litet som möjligt. Kämnererättens utslag blir
naturligtvis föremål för allmänna nyfikenheten.
Det är nemligen klart, att genom Hr Hult-
bergs utan tvifvel af omständigheterne tillräck-
ligt styrkta medgifvande, att han befallt pryg-
lingen, har Kämnersrätten, som det synes, be-
kommit den sista nödiga upplysningen, att de
tilltalade icke, jemte sin öfriga förbrytelse, jem-
väl gjort sig. skyldige till en osanning. Men
om den gifna befallningen ock på högsta ort
kan bidraga till ansvarets mildrande för dem i;
nådeväg, så är det likväl klart, att deras hand-