- - - -
TEATERN.
(Hr Julius Ginthers debut i Fra Diavalo.
Antingen det erdast var allmänhetens intrec-
se för den lyriska seenens rekrytering, eller
I det pikanta deri, att en 18-irig yngling, som
laldrig förr satt sin fot på theatern, på en gång
skulle uppträda i en af de svåraste hufvudrol-
:ler, der han nödvändigt skulle jemföras med
len föregångare, som i samma roll hade firat
Isintriumf — vi vilja ej afgöra hvilketdera skä-
Ilet, men skulle snarast vara böjde att antiga
det sistnämnda — nog af; sällan hafva väntan
och nyfikenheten i den fyllda theatersalongen va-
rit mera spända, än i går då ridåen till Fra
Diavalo uppgiek. Sällan har väl också en
debutants första inträde varit mött af större,
det är oss ett nöje att tillägga, af en mera för-
tjent uppmustras. Om det varit bestämdt, att
valet af Fr Gäothers vite genus för framtiden
skulle bero af publikens bifsll, så tillhör han
från denna dag ostridigt theatern, och synes
genom flera egenskaper egnad dertill. Då man
går att bedöma honom såsom debutant, bör
han icke jemföras med Hr Sällström, hvars, i
Fra Diavalos roll fulländade och lediga spel
lemnar Hr Gäster ganska mycket att upphiuana.
Men Hr G. har en röst —ja en röst, af hvilken
utan trifvel med tiden kan blifva ganska mycket.
Det är en högre tenor, som i renhet, styrka
och klang torde kunna mäta sig med det bästa
man får höra i hufvudstaden, icke alldeles
det egna romagtiska och svärmande, som ut-
märker Hr Sällttröms, men deremot mera när-
mande sig arten af Hr Lindströms stämma.
I Vi inskränka vårt vidare omdöme i detta
fall, tills vi fått höra Hr Gänther i Masaniellos
roll i den Stumsma, men tillsgga blott, att
han i syonerhet inom den medlersta delen af
röstens omfång har några brösttoner, af en
-fnilkomlig skönhet. Lägg härtill, att han har
den lyckan att ej visa det minsta rädsla och
att ehuru ban ännu saknar en utbildad elegans
och nyansering i gesterna, har han likväl
ett lif, en själ ceh en passion i sitt spel, som
icke förråder debutanten; som icke äro öfver-
lastade, men tillräckliga att dominera alla hans
rörelser, och att både spel och sång i duetten:
Mitt barn man kan sig irra, äfvensom
lsången i andra aktens romans voro till alla de-
Ilar lyekade. Efter spektaklets slut börjades
några framropningar, hvilket, komikt nog, och
till allmän öfverroskning, först besvarades medelst
I folksångens uppspelande af orehestern; men
; de ropen efteråt endast värre, till dess
Hr Giinther efter omkring 10 minuter framkom
lock helsades af allmänna bravo.
Skada, att Direktionen hade !åtit M:ll Ficker
:Joeh Fru Fröslind i Ladynsj och Zerlinas roller
Iremplaeera M:ll Wideberg och Fru Enbom.
ÅM:ll Fickers spel passar utan tvifvel ganska
I väl för Eerlinas roll, men henneg röst ör
I dock så underlägsen M:ll Widerbergs, att jem-
förelsen alltid väeker saknad, och Fru Frös-
lind borde numera aldrig ansträngas i sångrol-
ler. Sr Habieht fyllde både i spelet och sång-
partierna ganska väl lordens roll,
I orm vu oe on