innan beskådat detta märkvärdiga rådhus, en arkitektonisk eharad, der mitt första är ett torn, mitt andra en portik, mitt tredje ett stycke fästning, mitt fjerde ett stycke kyrka, mitt femte ett stycke lada, och mitt hela, jag yet icke hvad för någonting, som ännu ingen kunnat utreda och tyda. Jag hår betraktat de underliga bildhuggararbeten i den gamla rådsalen, der Gustaf Wasa med berättelsen om sitt fäderneslands olyckor kom de styfnackade Hanse-senatorerne att fälla en tår i sina yfviga silfverskägg, och der något secnare en Jörgen Wollenveber, denna mäktiga och för sin tid så utomordentliga ande, med sin vältalighets svärd tillkämpade seger åt sina djerfva och lysande planer, och dikterade sina maktspråk mot konungar och furstar, den lilla demokraten i en vrå vid Trave. En annan puissans utfärdar härifrån i dag sina oryggliga utslag, den nyckfulla gudinnan Fortuna; Gebrider Heine hafva i denna samma sal nedslagit bopålarne för sitt stora Liibecker lotteri; i stället för rådsbord och senatorsbänkar ser man midt på golfvet tvenne mystiska lyckohjal, och der man fordom hvälfde staters öden, hvälfver man nu endast några hundra tusen marks. Jag har sagt, ait Liäbeck i visst afseende är en intressant stad; det hindrar den icke, att för öfrigt vara gudomligt tråkig. Att menniskor verkligen till en sen ålderdom kunna lefva och bo härstädes, bevisar, hur länge man med god metvurst kam motstå en ammars ohjelpligt dödande ledsnad. För min del är det med verklig fägnad, jag redan hör dem beställda Lohnkutsehern med väldiga piskemäller tillkännagifva sin ankomst, för att ofördröjligen föra mig och mina reskamrater vidare. 0. O.