innan beskådat detta märkvärdiga rådhus, en
arkitektonisk eharad, der mitt första är ett torn,
mitt andra en portik, mitt tredje ett stycke
fästning, mitt fjerde ett stycke kyrka, mitt femte
ett stycke lada, och mitt hela, jag yet icke
hvad för någonting, som ännu ingen kunnat ut-
reda och tyda. Jag hår betraktat de underliga
bildhuggararbeten i den gamla rådsalen, der
Gustaf Wasa med berättelsen om sitt fädernes-
lands olyckor kom de styfnackade Hanse-sena-
torerne att fälla en tår i sina yfviga silfver-
skägg, och der något secnare en Jörgen Wol-
lenveber, denna mäktiga och för sin tid så
utomordentliga ande, med sin vältalighets svärd
tillkämpade seger åt sina djerfva och lysande
planer, och dikterade sina maktspråk mot ko-
nungar och furstar, den lilla demokraten i en
vrå vid Trave. En annan puissans utfärdar här-
ifrån i dag sina oryggliga utslag, den nyckfulla
gudinnan Fortuna; Gebrider Heine hafva i
denna samma sal nedslagit bopålarne för sitt
stora Liibecker lotteri; i stället för rådsbord och
senatorsbänkar ser man midt på golfvet tvenne
mystiska lyckohjal, och der man fordom hvälfde
staters öden, hvälfver man nu endast några
hundra tusen marks.
Jag har sagt, ait Liäbeck i visst afseende är
en intressant stad; det hindrar den icke, att
för öfrigt vara gudomligt tråkig. Att menniskor
verkligen till en sen ålderdom kunna lefva och
bo härstädes, bevisar, hur länge man med god
metvurst kam motstå en ammars ohjelpligt dö-
dande ledsnad. För min del är det med verk-
lig fägnad, jag redan hör dem beställda Lohn-
kutsehern med väldiga piskemäller tillkänna-
gifva sin ankomst, för att ofördröjligen föra mig
och mina reskamrater vidare.
0. O.