ståind Medlet är ofelbart. Monarkerng duka bheskedligt bordet för republiken, och när avrättvingen är färdig, bjuda de hanne vara så god och stiga in och sitta ned, hvarefter de sjelfva med en diup bugniog aflägsna sig. Iden är alldeles förträfflig, men såsom blott en passant antydd, förmodar man, att Allshandarec. ej underlåter för mensklighetens skull, stt framlägga sitt arcanum något mera i detalj. Rec. har ännu ett osvikligt sätt att framkalla en republik, nemligen genom fredliga reformer, på laglig väg vunna. Det är blott en ssk, som förf. icke begriper, nemL: hvarföre rn skulle göra sig af med ea monarki, som gyrnar en sllmän foltbildning och fria municipal-inrättningar, samt lå:er fredlig2 reformer på liglig väg vinnas Som ingen menniska lärer företå det mer äs rec. i Allehanda, suplicerar man hos denne att icke i nämnde hänsown de sätta sitt ljug under exa skäppo. Men Rec, i Allehanda vet icke blott huru monarken bör förhålla sig emat folken, uten äfven huru dessa böra tala till monzrkerno; derss röset bör neraligen vara etark men Ingn, gom den friska, svalkange flägten. Han har nemligen supponenat, att arbetet med folkoms uppfostran till republikaver kostar på monarkorne, att de derunder bli echiufferade och behöfva svalkar, ja, att de till och kod behäfva en stark svalka. Sättet hurn dexna bör vara beskaffad, I3tar likväl sågot tvetydigt. Folkets röst bör nemliges, enligt hans förmenande, vera som Guds: röst, när dem ljöd till Profeten. Om denna röst har han imedlertidråkat få en lika så rigtig kunskap, som om innehållet af den ifrågavarande skriften. Han försäkrar nomligon, att den ej ljöd till Prefeten i stormvinden eller eldslågan, utan i den friska, svalksnde flikten.n Enligt Förf:s bibelkunskap var det likväl justieldsligan, i den brinnande busken, som Gud första gånden talade till M:ses, och sedermera talade han till honom undar blixt och dundor från Sinai Till andra profeter lät han sin vilja utgå på åtskilliga sätt, t. ex. när hans engel tog en viss profet i bårat eler uppenbarade sig för Bileams åsna, hvilka båda företsel:er ei terda vara så onyttige att ihågkomma för Rec. i Allehandas, när han nästa gång skrifver om beskaffsnhe en af folkens röst och stövjer sin definition på bibeln. Att Guds röst för öfrigt icke i gamla tider ljöd till konungarne endast sval och uppfriskande, torde Rec. kunna in emta af berättelsen om de tio Egyptiska plågorna, m pesten, hvilken förhärjsde Israel, såsom sett straff för dese konung: synder e. es. v. Att Förf. til den ifrågavsrande skriften här rödgats ppträda mot recensenten i Daglist Allehande, har endist skett till sjelffirsvar, emedan han talt om skriften: Revolution och Republik Att utgifvaren skulle velat pådikta nämnde skrift så uppenbara origtigheter, sem dem Förf. nödgets relevera, är ej troligt. Förf. vågar derföre bedja Utgifvaren uppoffra något f sin dyrbara tid, för att läre känna nämnde obetydliga lilla skrift. Men Rec, i fall denne skulle vilja egna nåzra stunder, för att läsa historien och bibeln, kaa Förf. med trygghet försäkra, att han dermed gjorde bättre, än att, som nu skett, skrifva om dem, och att en sådan läsning vore för honem lika intressant, som den tycks vara behöflig. Färf. till skriftan: Revolutien och Revublik. NAMES ORIENTERA VDRDANENEA RRENO