Uliziane JOrkasteiscdomen BOrac atocja 225 på förf:s verkliga misstag, bestyrkta genom några utdrag ur boken. Men om denna tro möjligen ken avses röja för mycken förmätenhet, om en domare, så öfverlägsen honom som Ree. i Dagligt Allehanda, ej behöfver nedstiga till detta småsinnets och hvardaglighetens system af sköl och bevis, om hans erkända auktoritet är ett tilräckligt vitsord öfver skriftens oduglighet, så hade fört. likväl wott sig öga fog till den begärar, att icke fördömas för hvad han ej sagt, att ieke tillvitas förseelser, som han ej begitt, och att ej få bära tyngden för satser, hvilkas raka motsats han påstått. Denna fördel har likväl icke blifvit hoacom föruanad. Han är låugt ifrån att derföre tacla Red. af Allehanda; han vill ieke påstå, att denna Red. ieke läst hans skrift, men han förmodar, att den icke gjolf skrifvit reeensionen, utan att detta skett af någon så kallad tumme, som stundom visar sig, synnerligast i Dagligt Allehandas estetiska afdelming; han underkastar sig med all möjlig kristlig resignation detia missöde, och, långt ifrån att hysa något agg till Allebandaredaktionen, gäller hvad ban här nedanföre säger endast omförmälte tumme, hvilken utan skonsmål må uppbära hvad han förtjenar. Rec. insinuerar förs!, att skriften varit tydebgen beräknad på att väcka uppmärksam-: hein, att förf:s nöfvertygelse är för tillfället lifligt antagenn, att han nu (således blott för! derna gång) uppträdt som en nitisk kämpe för: republikanska samhällsförfattningen o. s. v. Systemet att vilja fläcka afsigten, är presist lika hederligt, som det att beljuga i sak. Att vilja försvara sig mot en insinuatien af denna art, skulle vara lika öfverflödigt, som att stämpla systemet med det ramn, det förtjenar. För ait likväl någorlunda upplysa om den grund, hvarpå insinuationen hyvilar, tar för! sig frihet auföra ett par rader ur skriften, der det är fråga om den konstitutionella monarkien och dess påstådda förträfflighet. Denna skrifts författaren, heter det, erkänner uppriktigt, att han äfven delat denna förvillelse, att han länge bländats af den illusion, som omger satsen, och att! han kanhända ännu längre skulle dåras af sam-! ma vills, om icke furstarne lyckligtvis dragit omsorg om att bilda honom till republikan., Vidare talas i reeensionen om exalterade frasen och ,vädjande till passionerna, om fega sidobugs, om nöfverdrifoa och obevisliga tillmälen,, hvarmed man avädjar till massans passioner och äflas att framkalla en omstörtning, om uppviglarens larmklocka,, och det säges, att en revolution, framkallad af en eller annan factieux, blir lika föraktlig, som usel, och för folken och friheten förderflig i sina följder, och alit detta försäkras förf. hafva kunonat lära sig af historieop, om han ligt den på mera än en sida. Af allt detta måste hvar och en naturligtvis draga den slutsats, att skriftens förf. ej allenast icke läst mer än en sida af historien — ehuru skriften tyckes visa, att han åtminstone läst ett par eller tre — utan äfven, att han gjort sig skyldig till fega sidehugg — i början af recensionen talades om hans ,sällsperda öpperhety, — att han sökt framkalla en revolution, att han ringt i uppviglarens larmkloekan, att han med ett ord är förfallen under Hofkansleren och Missgerningsbalken. Denna beskyilning är ett af de fulaste spratt, besagde tumme någonsin spelat Aliebenda. Förf. har neraligen i de mest bestämda ordalag varnat för hvarje försök, att med våld eller svek söka åstadkomma en revolution. Det heier sålunda, sidan 43: ,Man akte sig derföre noga, att al sin otålighet låta förleda sig, att genom uppviglingar, konstlade tillställningar elier hemliga machinationer söka åstadkomma en statshvälfnings utbrott. Hvarje sådant bemödande skul!e antingen misslyckas, eller, om det lyekas och en resviag utbrister, väl möjligen kunna störta det bestående och de handlande personerne inom det, men ieke åvägabringa den reform izem samhäilisskieket, som måste åsyftas, och som ensam gör en hvälfnisg önskvird. Nej, en god sak får ej använda, och behöfver ej annuat, än goda och lofliga medel. Om än utbrottet dröjer, må man ej frukta, att det för alluid skall uteblifva. En styrelse, så qvalifieerad, som vi här ofvan tecknat, har sjelf ställt sig på sluttningen af en brant, utför hvilken hon af en inneboende nödvändighet oemotståndligen skall fö