Uliziane JOrkasteiscdomen BOrac atocja 225 på
förf:s verkliga misstag, bestyrkta genom några
utdrag ur boken. Men om denna tro möjligen
ken avses röja för mycken förmätenhet, om en
domare, så öfverlägsen honom som Ree. i Dag-
ligt Allehanda, ej behöfver nedstiga till detta
småsinnets och hvardaglighetens system af sköl
och bevis, om hans erkända auktoritet är ett
tilräckligt vitsord öfver skriftens oduglighet, så
hade fört. likväl wott sig öga fog till den be-
gärar, att icke fördömas för hvad han ej sagt,
att ieke tillvitas förseelser, som han ej begitt,
och att ej få bära tyngden för satser, hvilkas
raka motsats han påstått. Denna fördel har lik-
väl icke blifvit hoacom föruanad. Han är låugt
ifrån att derföre tacla Red. af Allehanda; han
vill ieke påstå, att denna Red. ieke läst hans
skrift, men han förmodar, att den icke gjolf skrif-
vit reeensionen, utan att detta skett af någon
så kallad tumme, som stundom visar sig, syn-
nerligast i Dagligt Allehandas estetiska afdelming;
han underkastar sig med all möjlig kristlig re-
signation detia missöde, och, långt ifrån att hy-
sa något agg till Allebandaredaktionen, gäller
hvad ban här nedanföre säger endast omför-
mälte tumme, hvilken utan skonsmål må upp-
bära hvad han förtjenar.
Rec. insinuerar förs!, att skriften varit ty-
debgen beräknad på att väcka uppmärksam-:
hein, att förf:s nöfvertygelse är för tillfället lif-
ligt antagenn, att han nu (således blott för!
derna gång) uppträdt som en nitisk kämpe för:
republikanska samhällsförfattningen o. s. v. Sy-
stemet att vilja fläcka afsigten, är presist lika
hederligt, som det att beljuga i sak. Att vilja
försvara sig mot en insinuatien af denna art,
skulle vara lika öfverflödigt, som att stämpla
systemet med det ramn, det förtjenar. För ait
likväl någorlunda upplysa om den grund, hvar-
på insinuationen hyvilar, tar för! sig frihet au-
föra ett par rader ur skriften, der det är frå-
ga om den konstitutionella monarkien och dess
påstådda förträfflighet. Denna skrifts författa-
ren, heter det, erkänner uppriktigt, att han
äfven delat denna förvillelse, att han länge blän-
dats af den illusion, som omger satsen, och att!
han kanhända ännu längre skulle dåras af sam-!
ma vills, om icke furstarne lyckligtvis dragit om-
sorg om att bilda honom till republikan.,
Vidare talas i reeensionen om exalterade
frasen och ,vädjande till passionerna, om fega
sidobugs, om nöfverdrifoa och obevisliga till-
mälen,, hvarmed man avädjar till massans passio-
ner och äflas att framkalla en omstörtning, om
uppviglarens larmklocka,, och det säges, att en
revolution, framkallad af en eller annan fac-
tieux, blir lika föraktlig, som usel, och för fol-
ken och friheten förderflig i sina följder, och
alit detta försäkras förf. hafva kunonat lära sig
af historieop, om han ligt den på mera än en
sida. Af allt detta måste hvar och en natur-
ligtvis draga den slutsats, att skriftens förf. ej
allenast icke läst mer än en sida af historien —
ehuru skriften tyckes visa, att han åtminstone
läst ett par eller tre — utan äfven, att han
gjort sig skyldig till fega sidehugg — i början
af recensionen talades om hans ,sällsperda öp-
perhety, — att han sökt framkalla en revolu-
tion, att han ringt i uppviglarens larmkloekan,
att han med ett ord är förfallen under Hofkans-
leren och Missgerningsbalken. Denna beskyil-
ning är ett af de fulaste spratt, besagde tum-
me någonsin spelat Aliebenda. Förf. har nera-
ligen i de mest bestämda ordalag varnat för
hvarje försök, att med våld eller svek söka å-
stadkomma en revolution. Det heier sålunda,
sidan 43: ,Man akte sig derföre noga, att al
sin otålighet låta förleda sig, att genom upp-
viglingar, konstlade tillställningar elier hemliga
machinationer söka åstadkomma en statshvälf-
nings utbrott. Hvarje sådant bemödande skul!e
antingen misslyckas, eller, om det lyekas och
en resviag utbrister, väl möjligen kunna störta
det bestående och de handlande personerne inom
det, men ieke åvägabringa den reform izem sam-
häilisskieket, som måste åsyftas, och som ensam gör
en hvälfnisg önskvird. Nej, en god sak får ej an-
vända, och behöfver ej annuat, än goda och
lofliga medel. Om än utbrottet dröjer, må
man ej frukta, att det för alluid skall uteblifva.
En styrelse, så qvalifieerad, som vi här ofvan
tecknat, har sjelf ställt sig på sluttningen af
en brant, utför hvilken hon af en innebo-
ende nödvändighet oemotståndligen skall fö-