I blifva fusilierad, hvilket dödssätt mera öfverlensstämmer med hans rang och med kriget, som är orsak till hans fällande. nJag väntar denna nåd af E. M:t, som jag önskar himlen måitte förläna många lefnadsår., I pMadrid d. 17 September 1838 Jose Maria Fuen Mayor. Det var fordom bruket, att bödeln inträdde Eb kapellet, på samma gång som delinqventen ; i men detta är nu mera afskoffidt. För denna Igång iakttogs det likväl, emedan man fruktade, att Carlisterne skulle bortföra bödeln och såluada tvinga regeringen att låta afrätta fångarne på militäriskt vis. Några ögonblick, förrän de sistnämnda infördes i kapellet, utsläpptes deras hustrur ur fängelset. Don Jos Fuen Mayor röjde beständigt samma lsinneslugn, talade med fullkomlig själsnärvaro till alla dem, som omgåfvo honom; men AlI varez var ganska nedslagen. Generalen talade i alla ämnen, utom i politiken, och beklagade sig blott öfver en enda sak, nemligen, vatt då han så många gånger I trotsat döden på slagfältet, hade han ej kunnat finna henne der, och att, då hon nalkades honom, var hon skymflig och vanhedrande. Han jåt föga om aftonen, och, efier hvad han sade ;om morgonen, hade han ej kunnat sofva, emedan man oförsigtigt berättat honom, att hans bror, som var officer uti drottningens armå, stupat i träffaiogen, när Balmaeeda öfverrumplade Quintanar. Denna nya olyckan, sade han, inhar nedslagit hela mitt mod,. Om aftenen uppsatte han ett testamente, hvarigenom han gjorde sia hustru till arfving af hela sin förmögenhet, beståerde i en egendom, kallad: Valparaiso, med qvarnar, viopress, hus, trädgård m. m. Han yttrade i sitt testamente äfven den förhoppning, att man med tiden I skulle göra hans minne rättvisa och erkänna, att han ej blifvit dömd för ett skamligt brott, utan endast för ett politiskt företag. Modet öfvergaf honom intet ögonbliek, och med stadig hand skref han till sin hustru följande bref: nZill min Sennora Donna Mariana Menendez de Fuen Mayor från hennes make, som älskar hennen. ,Fängelse-kapellet i Madrid den 17 SeptemÖ 1838. Mitt hjertas älskade Mariana! Den gudomliga Försynen har velat, att jag på schavotten försonar mina religiösa synder. Prisom dess oändIliga vishet och dess oatgrundeliga beslut. Jag, I min älskade, dör lugn och resignerad, underkastande mig dess gudomliga vilja och beder dess eviga godhet att gifva dig styrka att uthärda det slag, som skall drabba dig. Jag I vet, huru känslofull du är och huru djup din smärta lär bli. Men jag har förtroende till den Heliga Jungfrun . . . . hon skall ej öfvergifva Idig och du skall finna tröst i dess outtömliga mildhet och i den innerliga gudsfruktan, hvarmed du blifvit begåfvadn. När du undfår detta bref, är din rake icke mera till, men om Gud, som jag hoppas, för mig upplåter de saligas boningar, skall jag ej I förgäta dign. nJag erinrar dig, att du af Caeho bör infordra arrenderäkningenn. ,Farväl min älskade; begär förlåtelse af dem jag sett der i fängelse, och serskildt af Donna I Juana, Jusnita, Marquez och hans hustru. Det är i evigheten din man väntar dig, han, som älskar dig ända in i dödenx. aJos Maria Fuen Mayor. Till sina bröder aflät han ungefär en likadan I skrifvelse, uppmanande dem ait lefva tillsammens i vänskap och emdrägt som dittills. I Afrättoivgsdagan dem 18 September, när man Jiklädde Fuen Mayor dödssäcken, visade han en stilla undergifvenhet, som man knappt kunnat I värmta, emedan han, vid inträdet i kapellet, flera i gånger sagt, att hvad sem föreföll honom rysligare än döden, var att nödgas gå till dess emottagande iklädd vanärans drägt och i bödelns I sällskap. Sedan han påtagit sig säcken, omI famnade han de barmhertige bröderne som biI trädde honom, och serdeles någre af dem, hvilI ka tillhörde nationalgardet. Ham sade, att han :I omfamnade dem med så mycket större nöje,