I blifva fusilierad, hvilket dödssätt mera öfver-
lensstämmer med hans rang och med kriget,
som är orsak till hans fällande.
nJag väntar denna nåd af E. M:t, som jag
önskar himlen måitte förläna många lefnadsår.,
I pMadrid d. 17 September 1838
Jose Maria Fuen Mayor.
Det var fordom bruket, att bödeln inträdde
Eb kapellet, på samma gång som delinqventen ;
i men detta är nu mera afskoffidt. För denna
Igång iakttogs det likväl, emedan man fruktade,
att Carlisterne skulle bortföra bödeln och så-
luada tvinga regeringen att låta afrätta fångar-
ne på militäriskt vis.
Några ögonblick, förrän de sistnämnda inför-
des i kapellet, utsläpptes deras hustrur ur fän-
gelset.
Don Jos Fuen Mayor röjde beständigt samma
lsinneslugn, talade med fullkomlig själsnärvaro
till alla dem, som omgåfvo honom; men Al-
I varez var ganska nedslagen.
Generalen talade i alla ämnen, utom i poli-
tiken, och beklagade sig blott öfver en enda
sak, nemligen, vatt då han så många gånger
I trotsat döden på slagfältet, hade han ej kunnat
finna henne der, och att, då hon nalkades ho-
nom, var hon skymflig och vanhedrande. Han
jåt föga om aftonen, och, efier hvad han sade
;om morgonen, hade han ej kunnat sofva, eme-
dan man oförsigtigt berättat honom, att hans
bror, som var officer uti drottningens armå,
stupat i träffaiogen, när Balmaeeda öfverrump-
lade Quintanar. Denna nya olyckan, sade han,
inhar nedslagit hela mitt mod,.
Om aftenen uppsatte han ett testamente,
hvarigenom han gjorde sia hustru till arfving af
hela sin förmögenhet, beståerde i en egendom,
kallad: Valparaiso, med qvarnar, viopress, hus,
trädgård m. m. Han yttrade i sitt testamente
äfven den förhoppning, att man med tiden
I skulle göra hans minne rättvisa och erkänna,
att han ej blifvit dömd för ett skamligt brott,
utan endast för ett politiskt företag.
Modet öfvergaf honom intet ögonbliek, och
med stadig hand skref han till sin hustru föl-
jande bref:
nZill min Sennora Donna Mariana Menen-
dez de Fuen Mayor från hennes make,
som älskar hennen.
,Fängelse-kapellet i Madrid den 17 Septem-
Ö 1838.
Mitt hjertas älskade Mariana! Den gudom-
liga Försynen har velat, att jag på schavotten för-
sonar mina religiösa synder. Prisom dess oänd-
Iliga vishet och dess oatgrundeliga beslut. Jag,
I min älskade, dör lugn och resignerad, under-
kastande mig dess gudomliga vilja och beder
dess eviga godhet att gifva dig styrka att ut-
härda det slag, som skall drabba dig. Jag
I vet, huru känslofull du är och huru djup din
smärta lär bli. Men jag har förtroende till den
Heliga Jungfrun . . . . hon skall ej öfvergifva
Idig och du skall finna tröst i dess outtömliga
mildhet och i den innerliga gudsfruktan, hvar-
med du blifvit begåfvadn.
När du undfår detta bref, är din rake icke
mera till, men om Gud, som jag hoppas, för
mig upplåter de saligas boningar, skall jag ej
I förgäta dign.
nJag erinrar dig, att du af Caeho bör infor-
dra arrenderäkningenn.
,Farväl min älskade; begär förlåtelse af dem
jag sett der i fängelse, och serskildt af Donna
I Juana, Jusnita, Marquez och hans hustru. Det
är i evigheten din man väntar dig, han, som
älskar dig ända in i dödenx.
aJos Maria Fuen Mayor.
Till sina bröder aflät han ungefär en likadan
I skrifvelse, uppmanande dem ait lefva tillsammens
i vänskap och emdrägt som dittills.
I Afrättoivgsdagan dem 18 September, när man
Jiklädde Fuen Mayor dödssäcken, visade han en
stilla undergifvenhet, som man knappt kunnat
I värmta, emedan han, vid inträdet i kapellet, flera
i gånger sagt, att hvad sem föreföll honom rysli-
gare än döden, var att nödgas gå till dess e-
mottagande iklädd vanärans drägt och i bödelns
I sällskap. Sedan han påtagit sig säcken, om-
I famnade han de barmhertige bröderne som bi-
I trädde honom, och serdeles någre af dem, hvil-
I ka tillhörde nationalgardet. Ham sade, att han
:I omfamnade dem med så mycket större nöje,