AVR, IVILbALLT Ila VARV Under tiden kommo några ridande judar i sällskap, samt tvenne vagnar med judefamiljer. Då jag anlände till krogen kom jaden, som egde den, ut emot mig oeh sade, att han hade tvenne snygga, väl uppeldade rum för sina gäster. Jag antog tillbudet, ty det var svårt väder. Jag befallde min kossack bädda sängen, och placerade mig framför brasan vid ett glas bränvin. Jag hade föreställt mig, att det skulle vara myeket resonde på krogen; men der favns endast arrendatorns familj, i cn stor kammare, der äfven gäss, kalfvar, ankor, nigra hundar och en katt herbergerades, ty de polska judarna drifva osnyggheten till det yttersta: deras boningsrum utgöra på en gång stall för kreaturen, och hönshus för fjäderfän. Min Bekas gjorde en hisklig grimas då han fiek väder af katten. Taek vare eldbrasan och snapsen, kände jag snart mina förfrusna lemmar upptinade och sömnlusten komma på mig, och utaa att vilja äta något, reste jag mig opp för att gå till kojs. Då jag inkom i en kammare utanför den, som var ämnad åt mig, morrade min hund och nalkades en stor spisel, ämnad ait uppvärma begge rummen, mellan hvilka den var bygd, men för tillfället ieke uppcldad; i det stället brann det i kakelugnarna till begge rummen. Förpaktaren af krogen ursäktade sig dermed, att spiseln behöfde reparation, och försäkrade att kakelugnarna lika godt uppvärmde rummen, och att hans exsellens, herr gretven skulle nog få varmt, ty i Polen underlåta ieke judarna att ti: tulera folk för exsellenser och grefvar, som åka efter fyra hästar. Imedlertid närmade sig ständigt hunden spiseln, hviftade på svsnsen och morrade oroligt. Jag lemnade ingen uppmärksamhet deråt. Då vi inkommit i den åt mig bestämda sofkammaren, fortfor hunden, vid åsynen af spisela, att yttra tecken till oro; han hoppade opp på den, krafsade med tassarna och morrade; vi trodde, att någon katt möjligen stulit ett köttstyeke och gömt i spiseln, eller att katten sjelf tagit sin tillflykt dit och lemnade ingen vidare uppmärksamhet deråt, och kommo icke att titta i spiseln. Ianan jag Jade mig gick jag ut i stallet och såg efter kossackerna, som der höllo på att supa bränvin och äta salt kött. Jag tittade utomkring, men kunde icke se något för mörkret, som ökades af en stor skog omkring krogen. Då jag kom in, fortfor hunden att morra; men jag hutade åt honom, och hen lade sig under sängen, der han fortfor alt visa tänderna. Då jag klädt af mig, lockade jag fram hunden för att som vacligt taga honom till mig i sängen, men han ville ieke, utan fertfor beständigt att grina och ögona, brinnande af ilska, stodo alitid åt spiseln. Detta förekom mig besynnerligt. Imedlertid liste jag dörren till yttre rummet, der kossacken låg, lade mina pistoler under hufvudgärden och somnade. Mot midnatten väcktes jag af ett förfärligt oväsen, Min hund skällde vildt och från yttre rummet hördes genomträngande rop. Dubbelt I förskräckt, som jag icke kände orsaken, fattar jag en af mina pistoler och afsköt den på en hazard, Genast hörde jag dörren mellan de begge rummen häftigt igenslås, skriket hade uppI hört, men min hund fortfor att rusa och skälla. I Äadtligen lyekas jag få eld på Jjuset genom förladdningen som låg och brann, och hvad ser jag! Från öfra delen af spiseln syntes hufvudet och axlarne af en jude och min hund, min raske Bekas höll honom fast i nacken. Jag öppnar dörren till den amdra kammaren och finner min kossack badande i sitt blod, Jag skyndar till stället, väcker upp mina kossacker och vi återvända med facklor i kammaren, der vi finna kessacken redan död. Min hund höll ännu alltid fast juden, den han nära nog strypt och som syntes afdånad. Vi drogo ut henom ur spiseln, och funno en öppning på muren, endast öfverdragen med en tunn skorpa af I murbruk. Den fångade juden gaf knappt ifrån sig några oartikulerade ljud. Jag lät imediertid (binda honom och begaf mig sedan till krögaren; denne visade sig ganska förundrad öfrer mitt tidiga besök, och ännu mara då vi förebrådde honom hans trolöshet. Han svor vic , sin hestru och sica barn, att det var omöjligt; tidå vi förde honom till kossackens lik, påstod rihan, att det var hunden som strypt honom; konfronterad med den andra juden, låtsade POG