AVR, IVILbALLT Ila VARV
Under tiden kommo några ridande judar i
sällskap, samt tvenne vagnar med judefamiljer.
Då jag anlände till krogen kom jaden, som
egde den, ut emot mig oeh sade, att han hade
tvenne snygga, väl uppeldade rum för sina gä-
ster. Jag antog tillbudet, ty det var svårt vä-
der. Jag befallde min kossack bädda sängen,
och placerade mig framför brasan vid ett glas
bränvin. Jag hade föreställt mig, att det skulle
vara myeket resonde på krogen; men der favns
endast arrendatorns familj, i cn stor kammare,
der äfven gäss, kalfvar, ankor, nigra hundar
och en katt herbergerades, ty de polska judarna
drifva osnyggheten till det yttersta: deras bo-
ningsrum utgöra på en gång stall för kreaturen,
och hönshus för fjäderfän. Min Bekas gjorde
en hisklig grimas då han fiek väder af katten.
Taek vare eldbrasan och snapsen, kände jag
snart mina förfrusna lemmar upptinade och sömn-
lusten komma på mig, och utaa att vilja äta
något, reste jag mig opp för att gå till kojs.
Då jag inkom i en kammare utanför den, som
var ämnad åt mig, morrade min hund och nal-
kades en stor spisel, ämnad ait uppvärma beg-
ge rummen, mellan hvilka den var bygd, men
för tillfället ieke uppcldad; i det stället brann
det i kakelugnarna till begge rummen. För-
paktaren af krogen ursäktade sig dermed, att
spiseln behöfde reparation, och försäkrade att
kakelugnarna lika godt uppvärmde rummen, och
att hans exsellens, herr gretven skulle nog få
varmt, ty i Polen underlåta ieke judarna att ti:
tulera folk för exsellenser och grefvar, som åka
efter fyra hästar. Imedlertid närmade sig stän-
digt hunden spiseln, hviftade på svsnsen och
morrade oroligt. Jag lemnade ingen uppmärk-
samhet deråt. Då vi inkommit i den åt mig
bestämda sofkammaren, fortfor hunden, vid å-
synen af spisela, att yttra tecken till oro; han
hoppade opp på den, krafsade med tassarna
och morrade; vi trodde, att någon katt möjli-
gen stulit ett köttstyeke och gömt i spiseln, el-
ler att katten sjelf tagit sin tillflykt dit och lem-
nade ingen vidare uppmärksamhet deråt, och
kommo icke att titta i spiseln.
Ianan jag Jade mig gick jag ut i stallet och
såg efter kossackerna, som der höllo på att su-
pa bränvin och äta salt kött. Jag tittade ut-
omkring, men kunde icke se något för mörkret,
som ökades af en stor skog omkring krogen.
Då jag kom in, fortfor hunden att morra;
men jag hutade åt honom, och hen lade sig un-
der sängen, der han fortfor alt visa tänderna.
Då jag klädt af mig, lockade jag fram hunden
för att som vacligt taga honom till mig i sän-
gen, men han ville ieke, utan fertfor bestän-
digt att grina och ögona, brinnande af ilska,
stodo alitid åt spiseln. Detta förekom mig be-
synnerligt. Imedlertid liste jag dörren till yt-
tre rummet, der kossacken låg, lade mina pi-
stoler under hufvudgärden och somnade.
Mot midnatten väcktes jag af ett förfärligt o-
väsen, Min hund skällde vildt och från yttre
rummet hördes genomträngande rop. Dubbelt
I förskräckt, som jag icke kände orsaken, fattar
jag en af mina pistoler och afsköt den på en
hazard, Genast hörde jag dörren mellan de
begge rummen häftigt igenslås, skriket hade upp-
I hört, men min hund fortfor att rusa och skälla.
I Äadtligen lyekas jag få eld på Jjuset genom för-
laddningen som låg och brann, och hvad ser jag!
Från öfra delen af spiseln syntes hufvudet
och axlarne af en jude och min hund, min
raske Bekas höll honom fast i nacken. Jag
öppnar dörren till den amdra kammaren och
finner min kossack badande i sitt blod, Jag
skyndar till stället, väcker upp mina kossacker
och vi återvända med facklor i kammaren, der
vi finna kessacken redan död. Min hund höll
ännu alltid fast juden, den han nära nog strypt
och som syntes afdånad. Vi drogo ut henom
ur spiseln, och funno en öppning på muren,
endast öfverdragen med en tunn skorpa af
I murbruk. Den fångade juden gaf knappt ifrån
sig några oartikulerade ljud. Jag lät imediertid
(binda honom och begaf mig sedan till kröga-
ren; denne visade sig ganska förundrad öfrer
mitt tidiga besök, och ännu mara då vi före-
brådde honom hans trolöshet. Han svor vic
, sin hestru och sica barn, att det var omöjligt;
tidå vi förde honom till kossackens lik, påstod
rihan, att det var hunden som strypt honom;
- konfronterad med den andra juden, låtsade
P- OG