ämnet för hvarje handling, det vill säga, på förhand uppgåfve just det, som han ville Å Iogen advokatur eller slingring undanröjder denna slutsats. Lagen gör i detta fall ingen ekillnad emellan en närmare eller aflägsnare tid; den zräger tvärtom: nehvad de höra till den förflutna tiden eller till mål som som hä-1 danefter förekomman, och det skulle siledes, om den praxis som Statskontoret djerfts tillåta! sig, blefve allmän, bero på hvilket embetsverk som helst, att i afseende på de hendlingar det hade i sitt försvar, tillstoppa källorna för historien. Vi anse sjefva sakens beskaffenhet nu vara tillräckligt ådagalagd för att taga oss frih2ten göra ännu den frågan: Om domare eller embetsman tillåter sig, att efter sitt eget hugskott kringgå någon af allmänna lagens föreskrifter, när den är uttryckt i så tydliga ord, som Svenska språkev äger att tillgå, kan väl sådant för honom aflöpa utan ansvar? Och om detta icke är möjligt: om samhällsbandens bestånd fordra vördnad för de lagar, som gälla man och man emellan, äfven af dem, som hafva deras tillämpning sig anförtrodd, äro då grundlagarna, på hvilka sjelfva eamhällskontraktet hvilar, ett intet i jemförelse med de föra? Tror man väl, att ingenting : längden äfventyras, genom denna grundvals undergräfvande, eller att det är mera vidligt, att genom en orält dom bringa en enskild på! en tillfällig förlust, som likväl icke sträcker sig längre än tll honom och hans omgifning, än att försöka bortadvocera ifrån hela nationen en af dess vigtigaste rättigheter? I Det är visserligen icke svårt att inze motivet till Statskontorets handlingssätt. Tryckfrihetslagen har genom der ampla och oinskränkta offentlighet , den påbjudit för alla embetsverks handlingar , velat sätta folket i tillfälle att följa! styrelsen på spåren uti alla dess åtgärder. En af de vigtigaste af dessa är bushållningen med de skattebidrag, för hvilkas hopsamlande mängdena af landets barn får tungt nog arbeta ; och de maktägande veta ock ganska väl, att den enda säkra vägen att följa denna hushållning, lär att göra sättet för medlens användande ofI fentligt. Det är då äfven klart, att om det I blott kan lyckas genomdrifva den praxis, att Iden, som vill hafva reda på dispositionen af Istatsmedlen! i det hela, nödgas Ipåj förhand uppgifva just det, som tryckfrihetstagen genom Iden oinskränkta tillåtelsen velat sätta honom i , tilifölle att lära känna, nemligen när och hvartill utgifterna blifvit gjorda, så är makten befriad från en af sina obehagligaste besakningar. I Vi undra således icke så mycket, om de makt-lägande, med det system som nu råder, önska linsvepa sig så mycket som möjligt i hemlighets-Isystemet och söka lägga hinder för offentlig, heten pål denna väg, likaväl som de sökt ait Htillintetgöra den egentliga frukten af Statsrevisorernas granskningsrält genom förbudet att sträee ka denna gramskning längre in på det närvarant de, än till tvänne år före revisionstiden; men I vi undra i sanring, att embetsmän, med an!språk på aktoirg i samhällslifvet kunna, för , latt befordra detta ändamål åt andra, till den a grad som här skett, sätta sig öfver det allmänn na omdömet. Någon annan förklaringsgrund s härtill kan icke finnas, än att desse embetzmän, ; betrakta sig såsom styrelsens verktyg, uteslutanr!de skyldige att blindt befordra dess förmenta n (intresse, glömmande dervid, att de tillika äro medborgare, och sålunda bekräftande den bett kanta satsen af Montesquieu, att ndet finnes folk som tro, att emedan de hafva fursten att tacka anför allt, äro de skyldige intet åt fiderneslantt det n (Il y a des gens guicroien:, que paral!ceqwils doivent tout au Prince, ils ne doi-lvent rien å la patrie.) Detta förhållande skall likväl förändras, när folket bösjar att sjell Ifllitet noggrannare värna sina rättigheter åtmin-Istone gezom det inflytande, som det allmänn: n I tänkesättet inom sjelfva umgärgeslifvet är i stånc natt utöfva genom tillfället att ådagaligga sit y bifall eller ogillande efter förtjenst, åt dem son I hafva allmänna angelägerheter om häinder. Det 3 tiden varder väl eck kommande; och om den dicke inträffar förr, än menlösheten huvnit full sI ständigt förskingras, så måste det åtminstont it i medgilves, att våra offentlige män arbeta all oi hvad de förmå att påskynda denna tidpunkt. Sir 0, I Ångfartygsfarten emellan Stockholm och Li Å