handling, isynnerhet en redlig vilja, första och sista vilkoret för all styrelse. Detta ställer monarken visserligen ännu icke utom möjligheten att bedragas både på personer och saker; men ena gång upplyst härom, skall han rätta sin förvillelse och aflägsna bedragaren, så framt han kan rättas eller icke vill bedragas. En regent, som fordrar den gränslösa ansvarsfriheten, säger då antingen till sitt folk: det är jag, som kränker dina rättigheter, som vanvårdar ditt bästa, som föraktar din vilja, eller: jag är så bräckligt qvalificerad, att jag ej förstår skilja en sanning från en lögn, det rätta från det orätta, och hvem helst, som kommer i beröring med mig, kan leda mig efier sina afsigter, ty jag har lika litet vilja som förstånd. I båda fallen skall folket svara: Då duger du icke att styra oss, utan måste nedstiga från den plats, dit födselns slump lyfte dig, eller dit jag af ett misstag råkade kalla dig, emedan jag trodde dig äga egenskaper, som jag nn först efteråt märker dig sxkna.n Man torde kanske invända, att ingen domstol finnes, dit ett folk kan instämma sin regent, för att få lagligen pröfvadt och afgjordt, att han brutit kontraktet. Härtill svara vi likväl, att folket i detta fall är och måste vara den rätte och behörige domaren, och att allt konstituerat det derttil. Bland ett folk kunna visserligen fianas oroliga hufvud, som, dels af missnöje med det närvarande, derföre, att det är gammalt, dels af ärelystna och egennyttiga afsigter, åstunda en förändring; man dessa utgöra ingen pluralitet. Den stora massen deremot, sysselsatt med dagens bestyr, upptagen af stundens omsorger, af nödvändigheten att anskaffa dess behof och besörja dess åligganden, har hvarken tid eller sinne, att blanda sig i det allmännas angeligenheter, eller ens taga kännedom derom, annat än tillfälligtvis och i förbigående; hon hvarken har ett så skarpt omdöme att urskilja de ofta klyftiga rättsfrågor, som kunna uppstå mellan styrelsen och de styrda, eller en så liflig känsla, att hon är benägen att genast verksamt taga den lidandes parti emot förnärmaren. Olagligheterna, förtrycket, pligtförsummelserna måste vara stora, skriande, måste ingripa i hvarje enskids lif, måste låta märka sig i en allmän vantrefnad, svårighet och betryck, innan de gripa folkets sinae nog mäktigt, att det högljudt yttrar sitt missnöje eller skrider till någon handling, : att gifva vigt deråt. Folket är i allmänhet tåligt, älskar lugnet, vidkännes en och annan luppeffång för dess bibehållande, är böjdt att förlåta och ursäkta, och drages icke lätt ur sitt I hvardagslifs kända och vana krets, för stt kasta 5is i den hvirfvel af oro, mödor, strider och luppoffringar, som en resning medför. Långt ifrån att det härför bör tadlas, förijena dessa egenskaper tvertom beröm. Huru skulle det ES tillgå, om ett folk stod färdigt, att för hvarje större eller mindre misstag, olaglighet eller öfverträdelse, som regeringen begått, eller troddes ha begått, genast väpna sig, gå man ur Ihuset oeh fordra upprättelse och hämnd på den felaktige? Det skulie då förutsättas, att ifolket alltid förstod bedöma felets verklighet, (och hvar skulle sedan slutet hli på dessa upp(resningar och dessa handgripliga tvister, samt hvilken regering blefve möjlig, enär ingen sådan, af menniskor bestående, af passioner och intressen beherrskad, kan göra avspråk på ofel, barhet? Nej, högaktom menniskonaturen, som i detta folkets tålamod uppenbarar ctt af sina I vackraste drag. Folketär ej småaktigt, ej orättvist. Det har undseende med den menskliga i förvillelsen och svagheten; det begär blott hos . !sin regering en god vilja, ett öppet öra för dess klagan, någorlunda rättvisa, när den befunnits ; grundad, och med denna aktning för dess bilr liga fordringar, ursäktar det gerna mer än ett , misstag, ofta till och med ganska betydliga såI dana, och är fördragsamt för den jordiska ofullt komligheten, hvaraf det känner, att äfven det g fått sin anden. I TT. slut fran ee Rona lutsaenr Ah Raonuhlryh NY