handling, isynnerhet en redlig vilja, första och
sista vilkoret för all styrelse. Detta ställer mo-
narken visserligen ännu icke utom möjligheten
att bedragas både på personer och saker; men
ena gång upplyst härom, skall han rätta sin för-
villelse och aflägsna bedragaren, så framt han
kan rättas eller icke vill bedragas. En regent,
som fordrar den gränslösa ansvarsfriheten, sä-
ger då antingen till sitt folk: det är jag, som
kränker dina rättigheter, som vanvårdar ditt
bästa, som föraktar din vilja, eller: jag är så
bräckligt qvalificerad, att jag ej förstår skilja en
sanning från en lögn, det rätta från det orätta,
och hvem helst, som kommer i beröring med
mig, kan leda mig efier sina afsigter, ty jag
har lika litet vilja som förstånd. I båda fallen
skall folket svara: Då duger du icke att styra
oss, utan måste nedstiga från den plats, dit
födselns slump lyfte dig, eller dit jag af ett
misstag råkade kalla dig, emedan jag trodde
dig äga egenskaper, som jag nn först efteråt
märker dig sxkna.n
Man torde kanske invända, att ingen dom-
stol finnes, dit ett folk kan instämma sin re-
gent, för att få lagligen pröfvadt och afgjordt,
att han brutit kontraktet. Härtill svara vi lik-
väl, att folket i detta fall är och måste vara
den rätte och behörige domaren, och att allt
konstituerat det derttil. Bland ett folk kunna
visserligen fianas oroliga hufvud, som, dels af
missnöje med det närvarande, derföre, att det
är gammalt, dels af ärelystna och egennyttiga
afsigter, åstunda en förändring; man dessa ut-
göra ingen pluralitet. Den stora massen der-
emot, sysselsatt med dagens bestyr, upptagen
af stundens omsorger, af nödvändigheten att
anskaffa dess behof och besörja dess åligganden,
har hvarken tid eller sinne, att blanda sig i det
allmännas angeligenheter, eller ens taga känne-
dom derom, annat än tillfälligtvis och i förbi-
gående; hon hvarken har ett så skarpt omdö-
me att urskilja de ofta klyftiga rättsfrågor, som
kunna uppstå mellan styrelsen och de styrda,
eller en så liflig känsla, att hon är benägen att
genast verksamt taga den lidandes parti emot
förnärmaren. Olagligheterna, förtrycket, pligt-
försummelserna måste vara stora, skriande,
måste ingripa i hvarje enskids
lif, måste låta märka sig i en allmän vantref-
nad, svårighet och betryck, innan de gripa fol-
kets sinae nog mäktigt, att det högljudt yttrar
sitt missnöje eller skrider till någon handling,
: att gifva vigt deråt. Folket är i allmänhet
tåligt, älskar lugnet, vidkännes en och annan
luppeffång för dess bibehållande, är böjdt att
förlåta och ursäkta, och drages icke lätt ur sitt
I hvardagslifs kända och vana krets, för stt kasta
5is i den hvirfvel af oro, mödor, strider och
luppoffringar, som en resning medför. Långt
ifrån att det härför bör tadlas, förijena dessa
egenskaper tvertom beröm. Huru skulle det
ES tillgå, om ett folk stod färdigt, att för
hvarje större eller mindre misstag, olaglighet el-
ler öfverträdelse, som regeringen begått, eller
troddes ha begått, genast väpna sig, gå man ur
Ihuset oeh fordra upprättelse och hämnd på
den felaktige? Det skulie då förutsättas, att
ifolket alltid förstod bedöma felets verklighet,
(och hvar skulle sedan slutet hli på dessa upp-
(resningar och dessa handgripliga tvister, samt
hvilken regering blefve möjlig, enär ingen så-
dan, af menniskor bestående, af passioner och
intressen beherrskad, kan göra avspråk på ofel-
, barhet? Nej, högaktom menniskonaturen, som
i detta folkets tålamod uppenbarar ctt af sina
I vackraste drag. Folketär ej småaktigt, ej orätt-
vist. Det har undseende med den menskliga
i förvillelsen och svagheten; det begär blott hos
. !sin regering en god vilja, ett öppet öra för dess
- klagan, någorlunda rättvisa, när den befunnits
; grundad, och med denna aktning för dess bil-
r liga fordringar, ursäktar det gerna mer än ett
, misstag, ofta till och med ganska betydliga så-
I dana, och är fördragsamt för den jordiska ofull-
t komligheten, hvaraf det känner, att äfven det
g fått sin anden.
I TT. slut fran ee Rona lutsaenr Ah Raonuhlryh NY