hvardagliga och medföra ett personalombyte, men ingenting vidare. I stater deremot, hvarest folket har någon betydenhet, är komplotten maktlös, emedan det är folket, hvilket måste uppträda som handlande, och ett folk stämplar aldrig. Inga hermliga öfverenskommelser, inga intriger, inga djerfva tillgrepp kunna här någonting åstackomma. Hvar och en, som vill stifta nigra dylika, är en dåre eller bedragare, som antingen icke förstår tiden och förhållanderna, eller som, under den nationella sakens larf, vill beforåra egennyttiga planer. Det goda ändamålet får ej förvärfvas med orätta medel, och sjelfva friheten, om hon skulle vinnas med bedrägeri, mord, löfiesbrott och kränkning af bestiende naturliga rättigheter, är värd ingenting och kan ej bibehållas. Det goda behöfver ingen annan hraft än sin egen, och försmår hvarje buadsförvandt, som ej är med det beslägtad. I ett samhälle med Europeisk bildning existerar emellan regering och folk ett offentligt eller tyst koatrakt, som å båda sidor måste hållas, om samhället skall äga bestånd och det existerande kurna fortfara. Detta kontrakt kam vara affattadt i bestämda punkter, som måste observeras. Folken göra det alltid, och verlisbistorien kan cj framvisa ett folk, som förrådt sin regering, om det ej af henne öfvergifvits och förtrampats Der ett kontraktsbrott äger rum, är det deremot alltid regeringarna, som begå det. Sådant kan ske genom tydliga skrifoa lagars öfverträdelse och är då juridiskt s:raffbart; det kan äfven ske genom eit skenbart iakttagande af formerna, med en tydlig kränkning af deras anda, och detta är moraliskt förkastligare, emedan sveket alltid är skändligare än våldet. Det sedneare är ett öppet anfall, som man möjligen kan afslå, det förra är ett lönmord, en forgiftniaog, som man ej förmår afvärja. Slutligen kan kontraktsbrottet ske genom åsidosättande af en styrelses första piigt, att lyssna till folkets röst, att upplysa den, om den utgår från förville!se, att låta sig ledas deraf, om dess fordran är billig, att förstå tiden, att följa med den, att ej vilja förvanrdla dess friska ström till ett stagnerande träsk; ty försöket, att himma menniskoandans uiveckling är ett brott mot henne och hennes skapare, är ett bevis, att man ej har duglighet för sin plats och ej förstår sin bestimmelse., I konstitutionella stater har men antagit som grundsats ministrarnes ansvarighet och regentens ansvarsfrihet. Principen är riktig, men kan ej i oändlighet tillämpas. Man har likväl velat göra det, och Carl X:s anhövgare åberopade cen som skydd för monarken mot folkets förbiltripg öfver de bekanta ordonnansorna. Sällsamt nog ville desse rinistrar, som inför nationens representanter och inför tryckpressen gömde sig bakom den konungsliga viljan, för att i den söka en ursäkt, ett försvar och en helgd för sina misstag, sin okunnighet eller sin egeanytta, här belasta sig allena med ansvaret för den konuagsliga oskicklighsten och onda viljan. Grundsatsen bör och får sldrig sträcka sig längre, än till den juridiska ansvarsfriheten. Ait en regent bör få åtnjuta denna sig till godo, är billigt derföre, att folket aldrig bör gå till rätta med sin regent, ty det skall alltid äfvertyra, att i en sådan rättegång blefve passionen domare. Men om grundsatsen skulle få gälla äfven för den moraiiska ansvarsfriheten, så vore i sjelfva verket det konstitutionells samhälsskicket intet annat, än en förklädd despousm, men sämre och förhatligare än denna, emedan den hvilade på ett svek, och bedrog folket med skenet af rättigheter, som det :i verkligheten ieke ägde, Om man antager de underordnade embetsverkens skyldighet, att utan pröfning lyda en behörigen kontrasigaerag konuagabefallniog, hvar finnes då en gräns för godtycket, ty kan man väl föreställa sig, att er konung icke skulle, bland alla sina omgifningar, fiona någon person beredvillig att lina sit namn åt ett sådant beslut, när fördelarne ai maenarkens vanest voro nära och säkra, men