hvardagliga och medföra ett personalombyte,
men ingenting vidare. I stater deremot, hvar-
est folket har någon betydenhet, är komplotten
maktlös, emedan det är folket, hvilket måste
uppträda som handlande, och ett folk stämplar
aldrig. Inga hermliga öfverenskommelser, inga
intriger, inga djerfva tillgrepp kunna här nå-
gonting åstackomma. Hvar och en, som vill
stifta nigra dylika, är en dåre eller bedragare,
som antingen icke förstår tiden och förhållan-
derna, eller som, under den nationella sakens
larf, vill beforåra egennyttiga planer. Det goda
ändamålet får ej förvärfvas med orätta medel,
och sjelfva friheten, om hon skulle vinnas med
bedrägeri, mord, löfiesbrott och kränkning af
bestiende naturliga rättigheter, är värd ingen-
ting och kan ej bibehållas. Det goda behöf-
ver ingen annan hraft än sin egen, och försmår
hvarje buadsförvandt, som ej är med det be-
slägtad. I ett samhälle med Europeisk bild-
ning existerar emellan regering och folk ett of-
fentligt eller tyst koatrakt, som å båda sidor
måste hållas, om samhället skall äga bestånd
och det existerande kurna fortfara. Detta kon-
trakt kam vara affattadt i bestämda punkter,
som måste observeras. Folken göra det alltid,
och verlisbistorien kan cj framvisa ett folk,
som förrådt sin regering, om det ej af henne
öfvergifvits och förtrampats Der ett kontrakts-
brott äger rum, är det deremot alltid regerin-
garna, som begå det. Sådant kan ske genom
tydliga skrifoa lagars öfverträdelse och är då
juridiskt s:raffbart; det kan äfven ske genom
eit skenbart iakttagande af formerna, med en
tydlig kränkning af deras anda, och detta är
moraliskt förkastligare, emedan sveket alltid är
skändligare än våldet. Det sedneare är ett öp-
pet anfall, som man möjligen kan afslå, det
förra är ett lönmord, en forgiftniaog, som man
ej förmår afvärja. Slutligen kan kontraktsbrot-
tet ske genom åsidosättande af en styrelses
första piigt, att lyssna till folkets röst, att upp-
lysa den, om den utgår från förville!se, att låta
sig ledas deraf, om dess fordran är billig, att
förstå tiden, att följa med den, att ej vilja för-
vanrdla dess friska ström till ett stagnerande
träsk; ty försöket, att himma menniskoandans
uiveckling är ett brott mot henne och hennes
skapare, är ett bevis, att man ej har duglig-
het för sin plats och ej förstår sin bestim-
melse.,
I konstitutionella stater har men antagit
som grundsats ministrarnes ansvarighet och re-
gentens ansvarsfrihet. Principen är riktig, men
kan ej i oändlighet tillämpas. Man har likväl
velat göra det, och Carl X:s anhövgare åbero-
pade cen som skydd för monarken mot folkets
förbiltripg öfver de bekanta ordonnansorna.
Sällsamt nog ville desse rinistrar, som inför
nationens representanter och inför tryckpressen
gömde sig bakom den konungsliga viljan, för
att i den söka en ursäkt, ett försvar och en
helgd för sina misstag, sin okunnighet eller sin
egeanytta, här belasta sig allena med ansvaret
för den konuagsliga oskicklighsten och onda
viljan. Grundsatsen bör och får sldrig sträcka
sig längre, än till den juridiska ansvarsfriheten.
Ait en regent bör få åtnjuta denna sig till go-
do, är billigt derföre, att folket aldrig bör gå
till rätta med sin regent, ty det skall alltid äf-
vertyra, att i en sådan rättegång blefve passio-
nen domare. Men om grundsatsen skulle få
gälla äfven för den moraiiska ansvarsfriheten,
så vore i sjelfva verket det konstitutionells
samhälsskicket intet annat, än en förklädd des-
pousm, men sämre och förhatligare än denna,
emedan den hvilade på ett svek, och bedrog
folket med skenet af rättigheter, som det :i
verkligheten ieke ägde, Om man antager de
underordnade embetsverkens skyldighet, att u-
tan pröfning lyda en behörigen kontrasigaerag
konuagabefallniog, hvar finnes då en gräns för
godtycket, ty kan man väl föreställa sig, att er
konung icke skulle, bland alla sina omgifnin-
gar, fiona någon person beredvillig att lina sit
namn åt ett sådant beslut, när fördelarne ai
maenarkens vanest voro nära och säkra, men