rätta plats. Han använde Rosenstein såsom stats- li
man, såsom embetsman, såsom sin sons under-ld
visare, och såsom ett af sina förnämsta verktyglal
i den revolutior i smakens och snvilleis verld,m
han ville verkställa i Sverige. Det är i detlai
sistnämnda afseendet, vi här i synnerhet be-xi
trakta henom. Iscgen kunde bättre än Rosen-lg
stein vara passande för rollen af de nya Gu-lla
stavianska vittra institutionernas ordnsre och be-lp
vakare, att, som Oelenschlöger yttrar sig, avarals
bandet, som sammanhåller kransen, det iärglösa, d
blygsamma bandet, som döljer sig under blom-lli
sterprydnaden, och som vill öfvertsla andra att!h
tro, att kransens blommor sjelfva sammanhållaf
hvarandran. Han återkom från Europas då förtiden js
mest odlade land med ett frejdadt namn af lit-is
teratör, och från en förtrolig bekantskap medlk
Frankrikes då för tiden utmärkteste snillen, ochlk
tillträdde sim nya plats med de talanger, somjli
måste tillvinnä henom de Svemska geniernasjs!
högaktning och vänskap, utan att genom förlt
stor öfverlögsenhet i geni såra eller väcka afund. r
Och om hans nit för Svenska litteraturens fram-s
steg, hans välvilja mot dem, som egnade sigt
åt densamma, i synnerhet de nyss framträdande!
talangerna, äfvensom den tålsamhet och billig-it
het, han, med all fasthet i egna åsigter, uncer
de litterära stormarne ådagslade mot olika tän-!-
ksnde — om allt detta är förmodligen endast 1
en röst. l
De poster, Rosånstein beklädde såsom Sekreo-
terare vid de särskilda Akademierna, bestämde
honom till dessa inrättningars tillfällighets-
oeh åminselsetalare ex offigio — en svår, ofta !
otacksam post. Men R. var helt och hållet eg-!
nad dertill genom sitt molle et iemperatum di-
cendi genus, (för att tala Romerskt) genom sin!
fyndighet att ur de magraste tillgåegar framleta
något loekamde, och genom den värdiga elegan-.
sen i sin stil. Född under Greklandgs blom-
stringsperiod, hade han väl aldrig blifvit någon
Demosthemes; men möjligtvis em Isokrates. Nu,
sem sakarma stodo, var han hufvudsakligen bum-
den vid äremisnet, ett vitterhetsslag, då för ti-
den lika så öfverdrifvet upphöjdt, som man i
sedrere tider orättvist nedsatt det. Så godt
som från bildmingens första gryning hafva min-
nesord på ärefulit aftidnas grafvar varit ansedda
för en helig pligt ech den talzndes ära. Det
är smickret och em falsk rhetorik, som ned-
satt vitterhetsslaget, och från bådsdera måste Ro-
senstein frikännas. Men i histeriskt afseende
kan äreminnet ej betraktas i amnat förbållande
till jden ökta biografisn, än såsom drufmusten
till det förädlade vinet. Man förlåte liknelser;
men loftalaren står sim hjelto för nära, tiden
har ej låtit dragen tillräekligt framträda ur det!
nörvarandes nimbus, och dessutem är han sål
godt som på dragande kall ech embetes vägnar!
förbunden ett lofsjnga, att kasta en slöja öfver!
hvad som ej för detta ändamål väl låter sig fram-
ställas och att med ett ord lemma en måilving
med ljus utan skuggor. Kommer nu dertill, att
minnestalaren ej vistas i en stat, der erdet är
fritt, så måste sanningsälskaren oech forskaren,
sedan ban skänkt sitt bifall åt konstem och ta-
langen, med sakmad vända sig till andra fullstän-!
digare och trognare teckningar af den man, han
önskar känna. Bevis härpå skole vi anföra från
Roserstein sjelf. HrJärta har i sitt företal som
blend R—s förträffligare arbeten anfört loftalet
öfver Grefve Stockenström och vi åämna j be-
strida dess omdöme. Med nöja följer läsaren
den beprisade geefven vid hans första steg
till utbildning, hans upptäckt af de skån-
ska stenkelsgrufverna, af nya koppar- och gall-
meigrufver, samt hans vård em svenska bergs-
handteringen. Men följa vi honom några blad
Ringre fram, till hans verksamhet såsom Justi-
tiekansler 1736, så ligger läsaren otillfredsställd
talet ifråm sig. Politiken och en falsk delika-
tess hafva befallt Rosenstein att dölja, hvad med
skäl skulle anses som intressantast, en bestämd
teckning af Stockenströvas förkållamde såsom Ju-
stitiekansler under bledsåret 17356, samt hans
umlersökkingar å embetsvägmar i landserien.
Hvilka drag för historien och för den frejdades
biografi hade här ej stått Reserstein till buds,
om han, vågat eller velat använda dem. Ett
umgefär lika förhållande är med flera af hans
andra minmesteckniegar. Huru litet finner den,
som söker ett helt fullständigt i persomalierna
öfver Grefve Fersen, denne mäktige aristokrat,
ram förödmirkade Adolf Fredrik och rvektes