DURHANDEL3Y-BULLELIN. Rabulistens resa, af författaren till Afviuta boken. En emissarie från propagandan, en politisk missionär, som reser landet omkring, att uppvigla och revolutionera det! skall man kanhända förfärad ropa. Frukten ingenting, J fromma lojala själar. Den rabulism, som hår uppenbarar sig, är ieke af det farliga slaget. Sjukdomen har blifvit, åtminstone för tillfället, häfven genom ett motgifi, som aldrig förfelar sin verkan, och för hvilket sjelfva de politiska passionerna icke sällan måste rymma fältet, emedan detta antidot sjelft är den mäktigaste af alla passioner: kärleken. Hirslen vet, i hvad afsigt Rabulisten anträder sia resa, oeh hvad sinnesstämning då lifvade honom; men uader vägen råkade han bli kär, och nu har hvarken hans hufvud eller hjerta rum för några andra meningar och känslor. Skriften är sålunda icke en politisk afhandlicg, utan en, i en lätt stil hållen skildriog af några dagar i en prestgård på landet, lefaadssättet, nöjena och sederna der, blott i förbigående kryddad med litet polititk, t. ex. följande samtal om militären och dess nödvändighet, äfvensom om krigens. — — Häremot invänder prosten: nProsten. Hvarföre nödvändigt? Tro herrarne väl, att någonsin krig skulle komma i fråga, om vi icko hada kungar? nog lära väl folken akta sig att af egon drift draga ut emot hvarandra. Jag är visserligen icke ibland dem, som tillskrifva konun garne allt det onda, som sker här i verlden, och gillar ingalunda Diderots bekanta uttryck, att nverlden ej blir lycklig, förr än den siste kung blir hängd i tarmarna på den sista prest — tvartom tycker jag, att monarkismens ide är gsoska vacker, och att ine gon sammansatt styrelsao någonsin kan förmå att uträtta så myciet godt, som den ailena styrande viljan — men jag medger äfven gerna, att exsmplen på konungar, hvilka hatva landets väl till sitt enda och högsta syfte, äro ganska sällsynta, och på det hela taget voro det således visserligen väl, om folken en gång upphörda we. att i deras sold hafva desse konungar, som vanligen kosta mera än de smaka Förr eller sednaie måste folken tå ägonen öppna för den fördom, på hvilken deras undersåtliga dovotion grundar sig, och jag är folit öfvertygad, att kaunske ännu, jivnan ett sekel är förflutet, de då lefvande skola lika hjertligt skratta åt oss, som förödmjakat oss inför de jordiske meajestäten, som vi nu skratta åt konungsrne i de fordna dagar, hvilka tiggde nåd hos de heliga fidren i Rom. Jag. Men det liggeri alla fall en poetisk id tiil grund för konungslighetan. Monarkien är en Jakobs stege tör höghet och ära — den är på sätt och vis ett föreningsband emellin himlen och jorden. Proaten. Ifrån början var det så, då ännu konungarne voro religionens högeti vårdare och med verklig faderlighet vaksde för deras folks väl Men nu synes mig allt det postiska ha dofrat bort, och konungen är blott och bart den högsta embetsman, lika ifrig som hvilken som helst annan byråkrat att få behålla ain tjezst och sin lön. För att vara säker om att vinna detta ändamåi, bar han at röden armer. Om man icke jyckadas att inbills folket, at: det vore till dess försvar, fskom denna dispropourtionerligt stora krigsstyrka, mod hvilken konungarnoe vanligtvis omgifva sig, behäöfdes, så skulle folket icke vid:ra vilja bidraga till dess undorhållands — dynestien skuilo ej längre vera säker. Majoren. Jog tycker att det är underlist, ett någon förnuftig menniska nemera låter inbilla sig, att vi göra med så mycket krigsfolk anstalter för det så kallado försvarsverket. Kommer fienden på 083, så tror jag för visst, att de gamla Svenskerne ba samma takt i sig, som i Stenbockens tid. Bättre vore, om man skaffade sig någon ting att försvars, än att arma ut landet, tills det inte finns någonting mer ett ta. Men jag skall säga — vaderbörando skall någon ting ha att roa sig med, och att skryta med för andra kungar, det är sjukan det. Dot är nästan för allvarsamt att skratta åt sådant der, man I när jag tänker på Sveriges försvarsverk, kommer jag Jalltid ibåg studenteu, som bad att iå låna tjugofyrs Iakilling. att köpa sig en penniogklämmare för. Att man hos Författaren till den Åvita boI ken, skail träffa roliga infall, är, hvad man på I förhand tror sig kanna taga för gifvet. En såI dan förmodan slår här ieke eller felt. 3e här lett par sådana: mHalfva menniskoslägtet består ju i S:ockholm af Kongl. Sekreterare. Får då gå Jag har imedlertid altid tyekt, att Kongl. I Sekreterare äro ett besynnerligt slags folk. De äro i sanning såsom liljorna på marken — de så intet, ej heller skära de något upp, och likväl föder vår Herre demn. Eller följande estetiskt-kritiska utfall, hvar med Författaren måste draga sig ur spelet, nä han alltför hårdt ansattes af den vittra och be lästa fröken Antigone: Jag är fullkomligt af samma tacka, som min nå. diga fröken, hvad de Fransyska författarne beträff.r men, hvad säger då fröken om våra Italienska, vår QQ La DH . . . aAa oe AA MM —— oo SN a PE . ——nn.m—ÄO I ——?2;