DURHANDEL3Y-BULLELIN.
Rabulistens resa, af författaren till Afviuta
boken.
En emissarie från propagandan, en politisk
missionär, som reser landet omkring, att upp-
vigla och revolutionera det! skall man kan-
hända förfärad ropa. Frukten ingenting, J from-
ma lojala själar. Den rabulism, som hår up-
penbarar sig, är ieke af det farliga slaget.
Sjukdomen har blifvit, åtminstone för tillfället,
häfven genom ett motgifi, som aldrig förfelar
sin verkan, och för hvilket sjelfva de politiska
passionerna icke sällan måste rymma fältet, eme-
dan detta antidot sjelft är den mäktigaste af
alla passioner: kärleken. Hirslen vet, i hvad
afsigt Rabulisten anträder sia resa, oeh hvad
sinnesstämning då lifvade honom; men uader
vägen råkade han bli kär, och nu har hvarken
hans hufvud eller hjerta rum för några andra
meningar och känslor. Skriften är sålunda icke
en politisk afhandlicg, utan en, i en lätt stil
hållen skildriog af några dagar i en prestgård
på landet, lefaadssättet, nöjena och sederna der,
blott i förbigående kryddad med litet polititk,
t. ex. följande samtal om militären och dess
nödvändighet, äfvensom om krigens. — — Här-
emot invänder prosten:
nProsten. Hvarföre nödvändigt? Tro herrarne
väl, att någonsin krig skulle komma i fråga, om vi
icko hada kungar? nog lära väl folken akta sig att
af egon drift draga ut emot hvarandra. Jag är vis-
serligen icke ibland dem, som tillskrifva konun
garne allt det onda, som sker här i verlden, och
gillar ingalunda Diderots bekanta uttryck, att nverl-
den ej blir lycklig, förr än den siste kung blir hängd
i tarmarna på den sista prest — tvartom tycker jag,
att monarkismens ide är gsoska vacker, och att ine
gon sammansatt styrelsao någonsin kan förmå att
uträtta så myciet godt, som den ailena styrande vil-
jan — men jag medger äfven gerna, att exsmplen på
konungar, hvilka hatva landets väl till sitt enda
och högsta syfte, äro ganska sällsynta, och på det
hela taget voro det således visserligen väl, om folken
en gång upphörda we. att i deras sold hafva desse
konungar, som vanligen kosta mera än de smaka
Förr eller sednaie måste folken tå ägonen öppna för
den fördom, på hvilken deras undersåtliga dovotion
grundar sig, och jag är folit öfvertygad, att kaunske
ännu, jivnan ett sekel är förflutet, de då lefvande
skola lika hjertligt skratta åt oss, som förödmjakat
oss inför de jordiske meajestäten, som vi nu skratta
åt konungsrne i de fordna dagar, hvilka tiggde nåd
hos de heliga fidren i Rom.
Jag. Men det liggeri alla fall en poetisk id tiil
grund för konungslighetan. Monarkien är en Jakobs
stege tör höghet och ära — den är på sätt och vis
ett föreningsband emellin himlen och jorden.
Proaten. Ifrån början var det så, då ännu ko-
nungarne voro religionens högeti vårdare och med
verklig faderlighet vaksde för deras folks väl
Men nu synes mig allt det postiska ha dofrat bort,
och konungen är blott och bart den högsta embets-
man, lika ifrig som hvilken som helst annan byrå-
krat att få behålla ain tjezst och sin lön. För att
vara säker om att vinna detta ändamåi, bar han at
röden armer. Om man icke jyckadas att inbills
folket, at: det vore till dess försvar, fskom denna
dispropourtionerligt stora krigsstyrka, mod hvilken ko-
nungarnoe vanligtvis omgifva sig, behäöfdes, så skulle
folket icke vid:ra vilja bidraga till dess undorhållands
— dynestien skuilo ej längre vera säker.
Majoren. Jog tycker att det är underlist, ett
någon förnuftig menniska nemera låter inbilla sig,
att vi göra med så mycket krigsfolk anstalter för
det så kallado försvarsverket. Kommer fienden på
083, så tror jag för visst, att de gamla Svenskerne
ba samma takt i sig, som i Stenbockens tid. Bättre
vore, om man skaffade sig någon ting att försvars,
än att arma ut landet, tills det inte finns någonting
mer ett ta. Men jag skall säga — vaderbörando
skall någon ting ha att roa sig med, och att skryta
med för andra kungar, det är sjukan det. Dot är
nästan för allvarsamt att skratta åt sådant der, man
I när jag tänker på Sveriges försvarsverk, kommer jag
Jalltid ibåg studenteu, som bad att iå låna tjugofyrs
Iakilling. att köpa sig en penniogklämmare för.
Att man hos Författaren till den Åvita bo-
I ken, skail träffa roliga infall, är, hvad man på
I förhand tror sig kanna taga för gifvet. En så-
I dan förmodan slår här ieke eller felt. 3e här
lett par sådana: mHalfva menniskoslägtet består
ju i S:ockholm af Kongl. Sekreterare. Får då
gå Jag har imedlertid altid tyekt, att Kongl.
I Sekreterare äro ett besynnerligt slags folk. De
äro i sanning såsom liljorna på marken — de
så intet, ej heller skära de något upp, och lik-
väl föder vår Herre demn.
Eller följande estetiskt-kritiska utfall, hvar
med Författaren måste draga sig ur spelet, nä
han alltför hårdt ansattes af den vittra och be
lästa fröken Antigone:
Jag är fullkomligt af samma tacka, som min nå.
diga fröken, hvad de Fransyska författarne beträff.r
men, hvad säger då fröken om våra Italienska, vår
QQ La DH . . .
aAa oe AA MM —— oo SN a PE .
——nn.m—ÄO I ——?2-
;