MJR IUVvIVvt I 211142 — RKRYdU KAD UCL dial
Jag vet ej hvad det beiyder, men
Det skär som svärdsegg i öroaen,
Såväl på mig som på andra storax,
Och kommer oss att vårt lugn förlora.
O, detta platta, fördömda ord!
Hvem lärde det åt den dumma hjord?
Det rea gjort ondt — och skall göra värre —
Det bir vär död, blir vår död, o Herre!
Och bura skamlöst de sen predika,
Att alla menniskor födas lika!
Dei var det värsta jag nånsin hört!
Ett grefligt bröst kan af slag bli rördt.
Du jordeas sxel spring genast sönder
När detia tal kommer ut bland bönder;
Jag kan ej lefva förutan npackp,
Ty de mig kläda och föda. Ack!
Min Gud! jag nästaa förståndet mister
När biott jag tänker på Rabulister
Och hur de skrika, i sinnesrus,
På Frihet,, 3anning, och Rätt och Ljus,! —
Om ailt för mycket, J dårar! tron er,
Det är omåitliga pretentioner! —
. På Sanning yrken J? Ingenting
Ar mera skadligt på jordens ring!
Den störtar neder allt hvad vi bygga — —
Men endast tystnaden gör css trygga.
Hvem skulle Landsfader, vilja bli
Om hvarje tunga fick löpa fri,
Fick skeft bedöma den ädla kalla,
Ur hvilkea sä!lhet och frid blott välla?
Vi äro barn utaf en familj —
Hvad Pappa vill — ack, fördenskull vilj! —
I himmelriket må sanning duga,
Men här på jorden är bäst att — ljuga;
Det är en bätdvunnen gammal sed,
Och längst man kommer ju ock dermed.
Och sedan praten J om det Rätta!
Säg, gode Herrar — hvad är väl detta?
J tigen. Nå jag vill säga er:
Det rätta eadast är det som — sker.
Bevis J fordren! Nå, den som klandrar,
(J sjelfva sett det) till Waxholm vendrar.
Och detta Kommer sig rätt och slätt
Deraf, att icke haa hade rätt.
Jag ser er baxoas för det beviset — —
Ha, Rabulister! jag vunnit priset.
Sist vill jag tala med er om Ljus!
Det under skäppan bör ha sitt hus,
Ty ve oss alla och äfven eder
Om ut på landet dess sken sig breder?
Då skulle alla ja hka bli,
Förutom några, som fatt geni.
Då skulle nassan, ju kunna söga
oMed lika mått vilja ei nu väga.n
Då skulle bispar ej gödas mer,
I guld ej klädas en häst-offser,
En lagkarl tvingas på lag att skåda
Och sjelfva statsrådet till att — råda.
Nej, sådant duger ej! Det är klart.
Det till förderf leder uppenbart.
I allan tid vi sett statsmän sträfva
Ått ljuset, ljuset med maki förqsväfva.
Det är en uppgift, så ädelt stor,
Ty — Fadersväldet derpå beror.
Och till beröm för de höga ätter:
De snyta ljuset med bajonetter
Så väl i öster, som annorstäds,
Och derför ljufligt mitt bjerta gläds.
Ja, först och sist, låt oss tåligt famla
I mörkret — blifvande vid det gamla!
Carolus Magnus.
PPEDETAROA OT CK SERIE SSR ANPASSA ASTA