den ailtid äro ett sakert eko af tonen hos prineipalerna, och ban skall då snart finna att denna ton, lingtifrån att hafra blifvit på något sätt omstämd efter det allmännas, snarare blifvit ännu mera petrificerad, det vill säga ännu mera härdad än förut emot yttre intryck från folkets sida. Det är visserligen sanat, att äfven kamarillan sjelf zumera icke helt och hållet söker förneka tilivarelsen ai ett missnöje i landet, eiler är okunnig om eit detta mittnöje gäller hennes grund-; satser och öfvervigande inflytande; men egenkärleken saknar icke utvägar att hjelpa sig ur det bryder:, som detta erkännande medför, ge-: nom föregiivande, att orsaken till missnöjet alldeles icke ligger i de styrelseåtgärder, i hvil: ka man återfinner karakteren af de sednare å-: reps historia, eller i den allmänna riktnicgen: hos den verkställsnde makten, att allt mer ceh; mer söka gora sig äfven till den ensamt lagstif-! tande, eller i den iatolerars, hvarmed yitrande-:! IH rätten varit förföljd, och klander af offentliga! handlingar och förvaltningsåtgärder blifvit rubri-; ceradt såsom smädelser mot den högsta person-: ligheten 1 samhället. Nej! tala vid hvilken som: helst af hofveis patromer eller extra devueradej Seider, ifrån Exeellentissmus sjelf, till den obetydligaste af hejdukarna, lika mycket, och ni skall få höra berätlas, att ifrågavarande orsak; endast och allenast ligger i det olyekliga inflytande, sem oppositionspressen, och serdeles Aftonbladet, förstått tillvälla s:g hos z2llmänheten, till den grad, att det aldeies förblindat dess sionen. Bind de förmenta bevisen för denna: sa:s anföres isynne het, att om man frågar fol-. ket hvad det egentligen har emot siyrelsen, el-. ler hvad det vill, så kan det ieke gifva något fullssändigt svar på eu sådan fråga. De frågande tyckas nemligen glömma, att det är hela syftningen af befordrings-, hushåilaingsoch lagstiftningssystemet, som allmänheten önskar se. förändrad, och att sjelfva mängden af de anmörkniogspunkter, som ådsgalägga denna syftning, gör det nästan omöjligt att hvarje gång hafva dem alla speciellt till hands i micnet att upprepa; och sålunda hemta de, just ifrån det,! som utgör den starkaste anmärkningen emot deres patroner, sitt förnämsta hufvudargument för I den absurda sofismen, att större delen af den; tänkand. och upplysta delen af nationen alls icke skulle veta hvad den vill, utan låta sig blindt ledas af ei par publicister, som 1 sina påståenden sakoade allt stöd i sakernas verka liga beskoffenhet, samt att det endast är kama-: rillan och hennes klienter, som kunna inse hvad: jolket tarfvar eller har rätt ati fordra. Tjäffir kamarillan eller henaes hejduker åter på någon, som har tålamod att gå närmare in i detaljer, och som möter dem med en omständlig och faktisk tablå af ställniagar och förhållanden, så veta de äfven stt reda sig ur det-: ta! dilemma medelst den ännu djupsinnigare me! vändningen, ait allt det der endast är hemtact ur Aftonbladet eller någon annan af den nfröcka, pressens organer. Härmed anse de sig i nödfall hafva siagit bort hela saker, ty om mot-! stindarnes bevis äro aldrig så solklara, om hvartenda påstående år grundadt på obestridliga fekta, så anse de, för att undanrödja verkan åeraf, alldeles tillräckligt, att samma ämne blott rikat blifva omnämndt och måhända varit föremål för snmärkningar i cn tidning. Det råder med ett ord, bland detta koiteri hos oss i närvarande ögonblick precist samma förhärdels-, som röjde sig de sista åren före Julirevolutieneo hos tamarillan i Frankrike eller den bekanta Poligozeska ministeren, hvilken, döf för allt, som icke instimde med dess egna böjelser och blind för alla sina misstag och för den allmärna och rättvisa harmen öfver dess reaktio nära syftning, kastade skulden för hela landets missnöje ifrån sig sjelf endast på pressen — den — nfräcka, pressen, som den äfven derikallades, till dess de på et för dem sjelfre olyeksbringande sätt väektes ur sin förblindelse. Då vi i det ofvanstående anmärkt en del af ställningar och förhållanden, som vi tro förtjena att tagas i betraktande, bör det likväl tilläggas, att det på intet satt förundrar os, a! de äro sådana, eller att vi till denna framställning Idas af något hat till någon personlighet. Tyertom vore det i vår tanka till och med To r eo a pm 3 LI 2.