den ailtid äro ett sakert eko af tonen hos prineipa-
lerna, och ban skall då snart finna att denna ton,
lingtifrån att hafra blifvit på något sätt omstämd
efter det allmännas, snarare blifvit ännu mera
petrificerad, det vill säga ännu mera härdad än
förut emot yttre intryck från folkets sida. Det
är visserligen sanat, att äfven kamarillan sjelf
zumera icke helt och hållet söker förneka tili-
varelsen ai ett missnöje i landet, eiler är okun-
nig om eit detta mittnöje gäller hennes grund-;
satser och öfvervigande inflytande; men egen-
kärleken saknar icke utvägar att hjelpa sig ur
det bryder:, som detta erkännande medför, ge-:
nom föregiivande, att orsaken till missnöjet
alldeles icke ligger i de styrelseåtgärder, i hvil- :
ka man återfinner karakteren af de sednare å-:
reps historia, eller i den allmänna riktnicgen:
hos den verkställsnde makten, att allt mer ceh;
mer söka gora sig äfven till den ensamt lagstif-!
tande, eller i den iatolerars, hvarmed yitrande-:!
IH
rätten varit förföljd, och klander af offentliga!
handlingar och förvaltningsåtgärder blifvit rubri-;
ceradt såsom smädelser mot den högsta person-:
ligheten 1 samhället. Nej! tala vid hvilken som:
helst af hofveis patromer eller extra devueradej
Seider, ifrån Exeellentissmus sjelf, till den obe-
tydligaste af hejdukarna, lika mycket, och ni
skall få höra berätlas, att ifrågavarande orsak;
endast och allenast ligger i det olyekliga infly-
tande, sem oppositionspressen, och serdeles Af-
tonbladet, förstått tillvälla s:g hos z2llmänheten,
till den grad, att det aldeies förblindat dess
sionen. Bind de förmenta bevisen för denna:
sa:s anföres isynne het, att om man frågar fol-.
ket hvad det egentligen har emot siyrelsen, el-.
ler hvad det vill, så kan det ieke gifva något
fullssändigt svar på eu sådan fråga. De frågan-
de tyckas nemligen glömma, att det är hela
syftningen af befordrings-, hushåilaings- och lag-
stiftningssystemet, som allmänheten önskar se.
förändrad, och att sjelfva mängden af de an-
mörkniogspunkter, som ådsgalägga denna syft-
ning, gör det nästan omöjligt att hvarje gång
hafva dem alla speciellt till hands i micnet att
upprepa; och sålunda hemta de, just ifrån det,!
som utgör den starkaste anmärkningen emot de-
res patroner, sitt förnämsta hufvudargument för I
den absurda sofismen, att större delen af den;
tänkand. och upplysta delen af nationen alls ic-
ke skulle veta hvad den vill, utan låta sig
blindt ledas af ei par publicister, som 1
sina påståenden sakoade allt stöd i sakernas verka
liga beskoffenhet, samt att det endast är kama-:
rillan och hennes klienter, som kunna inse hvad:
jolket tarfvar eller har rätt ati fordra.
Tjäffir kamarillan eller henaes hejduker åter
på någon, som har tålamod att gå närmare in
i detaljer, och som möter dem med en om-
ständlig och faktisk tablå af ställniagar och för-
hållanden, så veta de äfven stt reda sig ur det-:
ta! dilemma medelst den ännu djupsinnigare me!
vändningen, ait allt det der endast är hem-
tact ur Aftonbladet eller någon annan af den
nfröcka, pressens organer. Härmed anse de sig
i nödfall hafva siagit bort hela saker, ty om mot-!
stindarnes bevis äro aldrig så solklara, om
hvartenda påstående år grundadt på obestridliga
fekta, så anse de, för att undanrödja verkan
åeraf, alldeles tillräckligt, att samma ämne blott
rikat blifva omnämndt och måhända varit före-
mål för snmärkningar i cn tidning. Det råder
med ett ord, bland detta koiteri hos oss i när-
varande ögonblick precist samma förhärdels-,
som röjde sig de sista åren före Julirevolutie-
neo hos tamarillan i Frankrike eller den be-
kanta Poligozeska ministeren, hvilken, döf för
allt, som icke instimde med dess egna böjelser
och blind för alla sina misstag och för den all-
märna och rättvisa harmen öfver dess reaktio
nära syftning, kastade skulden för hela landets
missnöje ifrån sig sjelf endast på pressen —
den — nfräcka, pressen, som den äfven derikalla-
des, till dess de på et för dem sjelfre olyeks-
bringande sätt väektes ur sin förblindelse.
Då vi i det ofvanstående anmärkt en del af
ställningar och förhållanden, som vi tro för-
tjena att tagas i betraktande, bör det likväl til-
läggas, att det på intet satt förundrar os, a!
de äro sådana, eller att vi till denna framställ-
ning Idas af något hat till någon personlighet.
Tyertom vore det i vår tanka till och med
To r eo a pm 3 LI 2.