oo SN ske åter, efter vunnen seger, ioslumrar i säkerhet och tror på allt, utom på möjligheten of ett iterfall — så är det äfven med ett folk. I Ow dess politiska förstånd ej hotas från det! ytire, kunna dock i dess eget sköte fiender till; den lagliga friheten finnas. Det är märkligt, att dessa så ofia vista: på samhällets höjdern. Det! är så lockande och beqvämt att från shöjdernan kasta en iimplig boja kring folket dernere; de! högt uppsatte glömma gerna hvad de äro det sedmare 2xyldige. Erfsrenheten lär oss väl, att folker stundom, när de märkt de nät, som småningom, och gradvis från det mindre till det: större, snörjt deres rättmätiga frihet, skakat beo: jorma af sig och trampat fångstyrelsen, under ! sina ej alltid så vördnadsfulla fötter. De hafva då firat segern med barnslig glädje, men i yran glömt att begagna dess fördelar, och ju ädelmodigare, desto mindre afseexde hafva de gjort på bytet. Man mäter och afväger sina ömsesidiga rättigheter, och ett ädelt folk har ej å sin sida, ! men stundom sjelfva de besegrade å sim, någon j Gallier, bersdd att vid tillfälle kasta ett betun! gande svärd i vigtskilen. Politiska konstmakare förstå ast bortblanda kerten och ge en lysande färg åt en mybyggd ställaing,, sem skall omsluta frihetens palladium och kallas benstifutior, så benämnd af ett Romerskt erd, som: lärer betyda: lappa och kludda ihop, oeh har: derföre minga former och föga väsende. Dyrbara Palladium! Du är visst dyrbart, ty du är gyllene och väl kontrolleradt, ja Mill yttermera visson ristadt med inskrifter, som iofva en framtid af ära och frihet; och folket tar dig i sina händer, läser och läser em dig igen, och repar: luil! lull! åt det gramna bokgullet, och anser fraserna för bara kungsord. Frihetens träd skjuter nu en herrlig krosa, och felket sitter i dess skugga och fröjdas; men inurder gnaga Nidhög-! gar på roten. Intet oxdt skulle på länge märkas, om ej stundom några tecken gåfvos i pbla-: denn, och med orolig förvåning ser folket slut-: ligen, att krenan ej bär den frukt, som hon lofvat. I Dessa reflexioner fremkallas af der vändning, som samhällstillståndet sedan trettio år tagit i vårt fädermesland. 1809 års revolution tyektes lofva Sverige en ny ålder af medborgerlig frihet och ungdomskraft; men det fester, den bragte i dagen, var ett understucket barm, det rätta blef ett missfall. En hvar känner orsakerna dertill. Man tog det dock för äkta, gladde sig öfvermåttar, och misstänkte intet, medan dess blifvande förmyndare voro just de, som gjort dem sya födelsen nödvändig. Hvad hade man då att vänta af dessa? De förskräektes ock gemast, när barnet berjade tala, (tänderna komme lingt sedmare) men det fick litet bot för detta elaka tecken 1812, och förmyadarne släppte samma år ursioa händer en brorslott af dess framtida arf, som ännu hvilar i Autokratens hand. Vi förbigå hela den tid, som sedermera förflutit —: efter nära trettio års förlopp hafva vi i stället för ett, fått nära ett dussn konstitutionella majestäter och till deras Embetsoch Tjenstemänn ett helt garde, Ställningir och förbållanden hafva till sluts blifvit blottade. Detta har väekt ex ieke ringa sensation; ifrån Haparanda till Helsingborg, och bland hunärade fianes knappt en, som vill taga dem i försvar. De personer, som härmedelst inskieka närliggande 13: 16 b:ko för Åssessor Cruzenastolpe och dess familj, begagna tillfället, att deröfver uttrycka sin tanka, som fianes antydd i det ofvanstående och knappt behöfver något tilllägg. Ingen af oss har lefvat under mindre än tvenne Konungar, men väl någre under fem, och äfven dessa sednares blod har upprörts til en värma, som täflir med ynglingens. Vi hafva ock ej glömt det gamia för det nyare, utan då vi uttala vårt bekymmer öfver de sista försöker mot tryckfrihsten, innesluta vi äfven deri vå bedröfvelse öfver den riktnivg, som visar sig Styrelseprinciperna i allmänhet, mär man sam manför de spridda dragen. De konstnärer, son nyligen satt den bjertaste färgen på dem förbat liga taflan, äro ej sådama trlanger, som kunop bilda ett varaktigt veck, mem det är den skola de representera, som väcker vår oro. Högst betrodde män! hafven J något Österlämdskt in tresse af det kapital, som J anvämden på de förbistrade arbetet, att trotsa mationens sympa ter? Fosterländskt synes det åtminstone icke. :