oo SN
ske åter, efter vunnen seger, ioslumrar i säker-
het och tror på allt, utom på möjligheten of
ett iterfall — så är det äfven med ett folk. I
Ow dess politiska förstånd ej hotas från det!
ytire, kunna dock i dess eget sköte fiender till;
den lagliga friheten finnas. Det är märkligt, att
dessa så ofia vista: på samhällets höjdern. Det!
är så lockande och beqvämt att från shöjdernan
kasta en iimplig boja kring folket dernere; de!
högt uppsatte glömma gerna hvad de äro det
sedmare 2xyldige. Erfsrenheten lär oss väl, att
folker stundom, när de märkt de nät, som små-
ningom, och gradvis från det mindre till det:
större, snörjt deres rättmätiga frihet, skakat beo- :
jorma af sig och trampat fångstyrelsen, under !
sina ej alltid så vördnadsfulla fötter. De hafva
då firat segern med barnslig glädje, men i yran
glömt att begagna dess fördelar, och ju ädelmo-
digare, desto mindre afseexde hafva de gjort på
bytet. Man mäter och afväger sina ömsesidiga
rättigheter, och ett ädelt folk har ej å sin sida, !
men stundom sjelfva de besegrade å sim, någon j
Gallier, bersdd att vid tillfälle kasta ett betun- !
gande svärd i vigtskilen. Politiska konstmaka-
re förstå ast bortblanda kerten och ge en ly-
sande färg åt en mybyggd ställaing,, sem skall
omsluta frihetens palladium och kallas bensti-
futior, så benämnd af ett Romerskt erd, som:
lärer betyda: lappa och kludda ihop, oeh har:
derföre minga former och föga väsende. Dyr-
bara Palladium! Du är visst dyrbart, ty du är
gyllene och väl kontrolleradt, ja Mill yttermera
visson ristadt med inskrifter, som iofva en fram-
tid af ära och frihet; och folket tar dig i sina
händer, läser och läser em dig igen, och repar:
luil! lull! åt det gramna bokgullet, och anser
fraserna för bara kungsord. Frihetens träd skju-
ter nu en herrlig krosa, och felket sitter i dess
skugga och fröjdas; men inurder gnaga Nidhög-!
gar på roten. Intet oxdt skulle på länge mär-
kas, om ej stundom några tecken gåfvos i pbla-:
denn, och med orolig förvåning ser folket slut-:
ligen, att krenan ej bär den frukt, som hon lof-
vat.
I
Dessa reflexioner fremkallas af der vändning,
som samhällstillståndet sedan trettio år tagit i
vårt fädermesland. 1809 års revolution tyektes
lofva Sverige en ny ålder af medborgerlig fri-
het och ungdomskraft; men det fester, den
bragte i dagen, var ett understucket barm, det
rätta blef ett missfall. En hvar känner orsa-
kerna dertill. Man tog det dock för äkta, glad-
de sig öfvermåttar, och misstänkte intet, me-
dan dess blifvande förmyndare voro just de,
som gjort dem sya födelsen nödvändig. Hvad
hade man då att vänta af dessa? De förskräek-
tes ock gemast, när barnet berjade tala, (tän-
derna komme lingt sedmare) men det fick litet
bot för detta elaka tecken 1812, och förmya-
darne släppte samma år ursioa händer en brors-
lott af dess framtida arf, som ännu hvilar i Au-
tokratens hand. Vi förbigå hela den tid, som
sedermera förflutit —: efter nära trettio års för-
lopp hafva vi i stället för ett, fått nära ett dus-
sn konstitutionella majestäter och till deras Em-
bets- och Tjenstemänn ett helt garde, Ställnin-
gir och förbållanden hafva till sluts blifvit blot-
tade. Detta har väekt ex ieke ringa sensation;
ifrån Haparanda till Helsingborg, och bland hun-
ärade fianes knappt en, som vill taga dem i
försvar. De personer, som härmedelst inskieka
närliggande 13: 16 b:ko för Åssessor Cruzena-
stolpe och dess familj, begagna tillfället, att der-
öfver uttrycka sin tanka, som fianes antydd i
det ofvanstående och knappt behöfver något till-
lägg. Ingen af oss har lefvat under mindre än
tvenne Konungar, men väl någre under fem,
och äfven dessa sednares blod har upprörts til
en värma, som täflir med ynglingens. Vi hafva
ock ej glömt det gamia för det nyare, utan då
vi uttala vårt bekymmer öfver de sista försöker
mot tryckfrihsten, innesluta vi äfven deri vå
bedröfvelse öfver den riktnivg, som visar sig
Styrelse- principerna i allmänhet, mär man sam
manför de spridda dragen. De konstnärer, son
nyligen satt den bjertaste färgen på dem förbat
liga taflan, äro ej sådama trlanger, som kunop
bilda ett varaktigt veck, mem det är den skola
de representera, som väcker vår oro. Högst
betrodde män! hafven J något Österlämdskt in
tresse af det kapital, som J anvämden på de
förbistrade arbetet, att trotsa mationens sympa
ter? Fosterländskt synes det åtminstone icke. :