v se, som med ratta tillkommer den Juridiska! skarpsionigheten och värdigheten. Det är numera nis ar cudast brostmålen, som väcka något allmännare deitagande. Ett skäl härtill ligger klart i böjelsen för det ovaaliga och uppskakande, ett annattorde få sökas i brottmålslagsskipniogens stör:e eakelhet än den civila och i ranzskoingarne: dialogiska form. Det intresse, dessa slags mål öfver allt väcka, förstoras likväl ansenligt, der utslaget fäles af en jury. Hvad maa kallar bevis i juriiiska mål inskränker sig i de flesta fill till blotta sannolikheten. För den vaoliga domaren äro dessa sannolikhe-j ter genom lighestämmelser inskränkta till få, I och, om man så får säga, påtagliga känneteeken, oeh nir dessa äro för hand, har åhöraren I redan på förhand utslaget gifvet. För juryaj återläro äfvenslia nyanserna tillåtna, och ehu-j: ru han her samma pligtsom domaren, att geun. da sin dom på ronsakning och skäl, kan likväl! hans utslag i många händelser utfalla annorlaaj da än dena vanlige domarens. Det ögonblick ,! som förflyter mellan; domarens ransakning och juryns dom, är derföre för åhörarn ett ögonblick af ovisshet och aniogar. Han her själf forme-j rat sig en förestälning om fsktum och om den i hvarje brott nödvändiga ingrediensen, den. anklagades uppsåt, och sväfvar mellan fruktan och hopp, att denaa hans föreställning af jurya I: antages eiler förkastas. Dessa känslor anlitas: så mycket starkare, ju svårare det ifrågavarande ; brottet är och ju mer bevisen för oeh emot den anklagades oskuld balansera hvarandrs. Exem-; pel af en sådan sväfvande bevisniog lemnar nei daniatagae, inför ea fransk jury passerade krimimlunde sökniog, som säkert icke skall läsas utan intresse: Den 28 sistlidae September inställdes för as! siserätten ea ung qviona, anklagad, att dea 16: Juni hafva mördat sin älskare, herr Langlumå. : På ena sidan den anklagades ungdom och tadeli: fria förutgående lefaad, jemte svårigheten af det. brett, för hvilket hon var anklagad, samt på j den 2ndra skamlösheten hos den mördade, som öfverlemnat sig åt en eynisk liderlighet, utan att ens vårda sig dölja den för det olyckliga offer, som genom honom blifvit moder, allt detta väckte ett ovanligt deltagande. Då dörrarne öppaades, instörtade en mängd menniskor af-alla klasser och togo plats utanför yttre skran-: j ket, medan en mängd damer på särskilda in-: trädeskort togo piats derinuaaför oeh bildade en sällsam kontrast med den mängd advokater il långa rockar, som trängdes på sakförarebänkarne. På ett litet bord nedanför domstolen lågoj åtskilliga till corpus delicti hörande saker, bestående af ett htet gevär med en pipa samt: diverse blodiga linnepersedisr. Bland personer af distinktion märkte man Förenta Staternas:! ambassadör, general Cass, sir Charles Russell, : den aktningsvärde John Golburne, sarat ett stort antal embetsmän från Paris ech provinserna. Efter några minuter bebådade en allmän rörelse ankomsten af den anklagade, som framträdde ; ander sayftoingar och höli eu näsdux för ögonen. Charlotte Cauchois är en liten brynett, hvars friska färg ej syntes hafva lidit af de bekymmer, hon utståti — Det behagliga uttryeket af hennes fysionomi, som afspeglade ena uppriktighet, hvilken på ett sällsamt sätt kontrasterar med den svåra anklagelse, som hvilade öfver hennes. hufvud, väckte genast ett allmänt deltagrode för dea olyckliga qvinnan, som oupphörligt flöt i tårar och med qväfd röst, på ordförandens första frågor, upplyste, att hon hete Charlotte Colobine:; Cauehois, var född i ChbåteauGaillard, 22 år gammal och utan yrke. Förutseende, att wndersökningen skulle draga länge ut, förordnade rätten, på generaladvokaten Piougoulms hemställan, att juryn ökades med en suppleant. Derpå uppläste sekreteraren anklagelseakten, hvars innehåll kortligen var fötjande: Hr Langlume, som var gift för tredje gingen och fader till flera bara, förförde för 6 år sedan den till 16 år hunna Charlotie Cauchois och höll henne som mätress. För omkring 48 månader sedan nedkom hon med ett barn, hvilket Langlum, som imedlertid kommit til förmögenhet, lofvade att försörja, utan att likväl uppfylla detia löfte. Charlotte bebodde, jemte sin moder, ett hus, beläget så nära Langlumes, att hon derifrån kunde se de personer, som inging? i det sednare, och Langcr LaÅÄllar måsar mA acc dels