saknar en viss hemsk energi cch pathos, blan-
dad med åtskillig bitterhet )Mea klockorna dåna
— så slutar poeten,
Men klockorns dåna. Ej rast eller ro
Dom unnas; och upp stånda männen som bo
Vid ellvar, på berg och i dalar. I flockar
Do åraga från hemmet. Men hvad är som fockar
Så maungrant dom ut? Månn de samlas till strid
För frihet, som fordom i Gustafs tid?
Noj, icke det sto: mklockan är som ijuder,
Ej mera till vapendans upp hon bjuder —
Dat ringer blott sammen till dödens fest
Och kailar til. högtid mång hungrig gäst,
Till kyrkgård med spadar ses männen vandra
Att dödgräfvarn hjoalpa, och ut de andra
Med tomma röinsler irån secknarno gå,
Och nödgens budkafvel man läser på
Da blaka kinder. Ehvart de tåga
Hörs gny af jommer tråa hyddor låga.
Sen musten ur Svea man tröskat ut,
Så får man väl taga agvar til slut;
Och de som veta sig sådarnt vålla
Må agnarne garna till goda hålla.
Samlingen lyktar med en scedikation efteråtn
till Loflige Kryddkramhandlar-soeietet-nn, deri
författaren avhåller att societeten med välbehag
måtte annama boken oeh flitigt deraf göra
strutar, då det oändligen sksll röra författaren
— — — -— o-på sidetone,
när boken upplöst är, att se
- hur då dess svaga Nf förrinner,
man salt och peppar ännu finuor
3 Inti de sönderritna badt,
ATERN SAARNAK ATTTKTA PAPA