saknar en viss hemsk energi cch pathos, blandad med åtskillig bitterhet )Mea klockorna dåna — så slutar poeten, Men klockorns dåna. Ej rast eller ro Dom unnas; och upp stånda männen som bo Vid ellvar, på berg och i dalar. I flockar Do åraga från hemmet. Men hvad är som fockar Så maungrant dom ut? Månn de samlas till strid För frihet, som fordom i Gustafs tid? Noj, icke det sto: mklockan är som ijuder, Ej mera till vapendans upp hon bjuder — Dat ringer blott sammen till dödens fest Och kailar til. högtid mång hungrig gäst, Till kyrkgård med spadar ses männen vandra Att dödgräfvarn hjoalpa, och ut de andra Med tomma röinsler irån secknarno gå, Och nödgens budkafvel man läser på Da blaka kinder. Ehvart de tåga Hörs gny af jommer tråa hyddor låga. Sen musten ur Svea man tröskat ut, Så får man väl taga agvar til slut; Och de som veta sig sådarnt vålla Må agnarne garna till goda hålla. Samlingen lyktar med en scedikation efteråtn till Loflige Kryddkramhandlar-soeietet-nn, deri författaren avhåller att societeten med välbehag måtte annama boken oeh flitigt deraf göra strutar, då det oändligen sksll röra författaren — — — -— o-på sidetone, när boken upplöst är, att se hur då dess svaga Nf förrinner, man salt och peppar ännu finuor 3 Inti de sönderritna badt, ATERN SAARNAK ATTTKTA PAPA