22 vV2149 MMDLe ES NO
2 oo - - - - - pTro lyckliga dagar de segla
Aftonen nalkades ren på tredje dagen af resan
lugnare dock och skönare än de öfriga tvänne.
Länge sin kosa do länkat emellan de flockar af öar
hvilka i grönskende krets (Cyklader de gamle der
kallat)
litt smarsgder blänka uppå Amphitrites gördel.
Henrlig och minresrik är denna nejd utaf hafvet;
skön såsom älstlingsort och hem för Gudar och
Sånger,
skön af det rikare alstrande Hf, här stigit ur vågen,
Här framskroed med vaggande fart och slappade segel,
stundom fyllde utaf ena snart aftynande kåre,
makligt kiyfvande böljornas famn, svartvimplade
skoppet,
liksom en hafsörn träffid utaf fjerr-slungande pilen,
störtar i hafvet och flyter omkring med slokando vinge,
men vid rodret khvilade lugnt Atheniske prinsen,
skådande ut met forskande blick öfver rymderna
för sig,
varsnade der inbjadanda land. Dit styrer hen kosan
ech en friskande tåre sprang ini det drifvande seglet.
aKasta vi vilja on dag der borta på grönskande
str: nden,
hemta förfrisknizg och mst och hvila för tröttade
lemmar,
kriga med skogens djur cch ösa ur flodernas källor,
tills med bättre förråd vi å nyo få börja vår segling.n
Telte moea herrskare-skick och ton Jansslungaren
Theseus.
Längtande Öga rigtades åt det tecknade hållet,
der omgifven af klippor och skär, på glänsande vågor,
grönskende Naxos sam lik en and med en kuil utaf
i ungar.
Ynglingen länkade rodret med kraft: svartvingade
skeppet
dansade aladt öfvor vågorna fram med flygande vimplar,
liksom det längtade kyssa igen trohjertade jorden,
och vid blomstrande strand få hvila sin flämtande
bringa.
Kusten utvecklar sig mer och mer. Möångslingrande
skeppet
smyger . emellan klipporna fram och de fradgarde
skären,
Här upptäckes en gästvän hamn, Två klippiga armer
sträcker hen liksom till famntag ut mot nalkande
skeppet.
Två utskjutande berg, allt mer sig skiljande båda,
slitsom de sträckte i hafvet sig ut — beväxta till
toppen
af vidtlummiga trän af dystert slokande lunder —
sluta en spegelblänkande vik i skyddande skugga.
Här ligger vinden fängslad invid den klippiga ingång,
ake med fradgande dån bland skären på sina bojor,
r icke träda i dens på spegelgolfvet i viken,
dor Najaderna bo och hatvets mildare makter.
Endast Zephyr ibl nd har lof att vågorna krusa.
Dit styrer Theseus in. Straxt vinden i seglena somnar,
och jemnlyftade årornas rad fremskjuter hans fartyg.
Skön var den hamnen. Öppen åt vester, Sjunkan-
de solen,
gömd till en del bakom de! trädomskuggade skären,
dreger en gyllene strimma längs öfver midten at
viken,
men å de ömse sidorna än i drömmande skugga
spegla sig nu som förr bergarrmarnes susande skogar.
Men uti djupet af vizen låg den yppiga stranden
krensad utaf nedskuggsnde trän, sköndoftande buskar, I
hvilka i viken lugnt blorbsirade lockarne bada,
Inta sig ned att i bemlighet få neckrosorna kyssa. —
Stranden höjer sig småningom till gräsvaggande
ängsfält.
Men högt upp uti ön der lyfter dimmiga hjessan
lundbekrersadt ett berg. — Från dess höjd lik ett
skimrande bälte
brusar i väldiga slingringar ned en dånande bergflod.
Fruktförgylda i aftonens glöd på dess sluttande
stränder
vinka orangernas yppiga bär och oliver och fikon,
öfverstänkta af floden ibland med kristalliska äroppar,
liksom hängde uti deras hår en krans af demanter.
Här slår trasten i enslig ro sin ljudliga qvällsång,
näktergalen sin midnattssång fjerrljudande drillar,
menniskoröst ej hördes här: Källnymfern:s hviskning,
Faunernes klingande spel vppå vidt skallande pipor
och Dryadernsas sorlar de språk i sin dans uppå slätten
och det enformiga råmendet af framskyndande hjor-
störer sliena naturen ibland i dess drömmande slummer.
Ingen välkomnar med menniskoröst den tröttade
seglarn;
men der å berget der blinkar en flod, der vinkar en
källa,
msn der å kullen der ler en orango, der myser en
drufva,
men der i lunden der spelar er Faun, der lockar en
- koltrast,
men der å ängen der dansar en hind, der hopper en
dofhjort —
Sogleren snart förstår naturens vänliga bjudning.
sg -- OM - 0 PT fr a nn RH VR
-— st VV
Skeppet framgled stilla och tyst. Det fruktade störa
ställets heliga lugn. Najaderna gömma i hvassen
blottade gudabehag. Guldfiskar stimma i solen.
Strandens blommor vakna utur mildt fängslande dröm-
mar,
blicka förundrade på den sköna främlingaskaran,
foglarne spritta på gungande gren och drilla en
helsning.
Skalden griper med himmelsk håg sullsträngde lyran,
sänder i vexlande hvirflar upp ett judeligt qväde,
räcker i bergets och lundernas djup mäng-tusende
echon —
hvilka sofvit till dess, — och med sång ru fira sin
födsel.
SS SN ss oo TT Jl Ja. 0 IT oo ee ÖA
Mm CA MA n- ÅA — 4 Oz - At - I— Rn