ma kategori med hvairje domare, just derfö-
re att ett grannlaga saravete icke kan anse sig
berättigadt att falla någon saker, utan på grund
af sådana skäl och bevis, som skulle vara gilti-
ga efter förnufteis och den positiva lagen, inför
hvarje annan domare, Skulle meningen vara, att
samvetet kunde umbära sådana skäl och bevis,
så vore en jury i sanning den förfärligaste lands-
pliga, msn kan tänka sig. Ehvad zamn en do-
mare må hafva, så blifver han icke annat än ett
det råsste godtyckes verktyg, i fall han tilltror
sig alt döma utan att vara öfvertygad genom ful-
la skäl, eiler uten att noga pröfva lagens ord
och finsa dem iotriffa på det förevarande faliet.
Fulikomligt fåvitskt är således allt det språk,
som många korttinkte ord-dyrkare, oeh bland.
dem lärdomeljuset i Litteratarföreningens tidning,
föra om gradationer i domstolars egenskap af
samvetsdomstolar. Bemälde lärdowsljus har fun-
nit, att svenska juryen är mera samvetsdomstol
än t. ex. den franska, men har icke bevärdi-
gat allmänheten med en beskrifaing om, hvar-
uti denna skilnaj rätteligen skuile besticka sig.
Definitionen skuile också blifva ganska svår att
åstadkomma. Skälet, hvarföre den svenska
tryckfrihetsnämnden skulle äga en större latitud,
en större frihet att döma utan band af lagar
och författvingar, (såsom en s. k. Brunnsrätt
en gång förklarade,) skulle, menar man, uppen-
bara sig i tryckfribetsförordningens föreskrift,
att jury bör mera fästa sig vid syftningen och
meningen än vid uttrycken. Ser man på det
sammanhang, hvari denna föreskrift står, så fin-
ner man doek genast, att den innebär ingen-
ting anvat än en varning att ieke stöta sig på
ett bittert, möjligen förbastadt ord och vid så-
dana tvetydiga fall häldre fria än filla Lag-
stiftarne visste, att de gåfvo nationen en ny rät-
tighet, och att domrarne, vande vid5det gamla
mörkrets ömtålighet, skulle vara fallne för att
stöta sig på ett kraftuttryck, som, ensamt sedt,
kunde förefalla dem höra näpsas, utan att be-
sinna den obroitsliga syftningen af det hela; och
nu vill man häraf göra dena slutsats, att juryn
äfven skulle äga fälla på grund af likadana kon-
siderationer.
Sammansättningen eller rättare tillsättningen
af den svenska tryekfrihetsnämnden är sådan,
att det godtycke, hvilket man vill deri inräson-
rera, är vida farligare här än i de länder, dar
närmanden utloitas jemt öfver, utur ett större an!
tal dertill för året inskrifva medborgare af alla
stånd och yrken. Låtom oss antaga, att åkla-:
garen här väljer blott sådana jurymän, på hvil-
ka han är säker, ech den tilltalade likaså (en
supposition, hvarom myeket vore att säga, men
här icke är stället att yttra sig). Afgörandet
ligger då hos domstolen; och denza är följakt-
ligen på intet sätt kontrollerad af juryn, utan
har tvertom derigenom blott fått sin makt an-
svarsfri, blott förvärfvat en rätt, som den för-
ut ej ägt, (att genom ombud, lika godt) döma
utan band af full bevisning ellor lagens boksiaf.
En vacker reform vore det sålunda, som vi er-
hållit 1815! Lycksökeri eller andra lika oädla
bevekelsegrunder hos domstolarve skulle blott
hafva blifvit straflösa och deras beslut oförän-
derliga!
Någonting, som verkligen gränsar till det löj-
liga i denna strid och tillika visar, huru svage
samvetsisigtens kämpar i sjelfva verket anse
sig vara på bindande argumenter för sina satser,
är den ifver, hvarmed de på flera håll huggit sig
fast uti eit anförande af Hr Dalman på riddar-
huset vid sista riksdagen, angående skilnaden
emellan jury och vanlig domstol, och ändlöst
repetera bonom såsom en auktoritet i frågan,
alldeles såsom vore det en Aristoteles eller Je-
remias Beatham. Hr Dalman skall likväl utan
tvifvel sjelf hafva mod att erkänna, det hans me-
ning icke varit, att hans ord någonsin skulle
kunna tolkas i en utsträckning, som kunde gö-
ra det utslag, den ene medborgaren fäller öfver
en annans välfärd, oberoende af allt annat, än
måhända ögonbliekets tillfälliga hugskott.
Säkrast torde det då vara att medgif-
va, det jury, lika väl som annan domstol, ic-
ke får döma efter godtycke och önskningar, u-.
tan grunda sin dom på endast klart bevista fak-
ta och lagens tydliga ord, utan att tillåta sam-
veteiv några utflygter, hvarigenom det lätt för-
vandlar s:g till väld, och blifva redskap för
våld och förföljelse. Amnet är för öfrigt ett af
TT oalssnskA ASRh mocct mamma lana un 0
NM I SS - MA un AA AM beer fö MB h- MA Lt BR RR Åd AA Je AA RA KA BR Kr KR KK KK AK ALAA
AA m—- NN
xx
I Me jyt a AA MM