ma kategori med hvairje domare, just derföre att ett grannlaga saravete icke kan anse sig berättigadt att falla någon saker, utan på grund af sådana skäl och bevis, som skulle vara giltiga efter förnufteis och den positiva lagen, inför hvarje annan domare, Skulle meningen vara, att samvetet kunde umbära sådana skäl och bevis, så vore en jury i sanning den förfärligaste landspliga, msn kan tänka sig. Ehvad zamn en domare må hafva, så blifver han icke annat än ett det råsste godtyckes verktyg, i fall han tilltror sig alt döma utan att vara öfvertygad genom fulla skäl, eiler uten att noga pröfva lagens ord och finsa dem iotriffa på det förevarande faliet. Fulikomligt fåvitskt är således allt det språk, som många korttinkte ord-dyrkare, oeh bland. dem lärdomeljuset i Litteratarföreningens tidning, föra om gradationer i domstolars egenskap af samvetsdomstolar. Bemälde lärdowsljus har funnit, att svenska juryen är mera samvetsdomstol än t. ex. den franska, men har icke bevärdigat allmänheten med en beskrifaing om, hvaruti denna skilnaj rätteligen skuile besticka sig. Definitionen skuile också blifva ganska svår att åstadkomma. Skälet, hvarföre den svenska tryckfrihetsnämnden skulle äga en större latitud, en större frihet att döma utan band af lagar och författvingar, (såsom en s. k. Brunnsrätt en gång förklarade,) skulle, menar man, uppenbara sig i tryckfribetsförordningens föreskrift, att jury bör mera fästa sig vid syftningen och meningen än vid uttrycken. Ser man på det sammanhang, hvari denna föreskrift står, så finner man doek genast, att den innebär ingenting anvat än en varning att ieke stöta sig på ett bittert, möjligen förbastadt ord och vid sådana tvetydiga fall häldre fria än filla Lagstiftarne visste, att de gåfvo nationen en ny rättighet, och att domrarne, vande vid5det gamla mörkrets ömtålighet, skulle vara fallne för att stöta sig på ett kraftuttryck, som, ensamt sedt, kunde förefalla dem höra näpsas, utan att besinna den obroitsliga syftningen af det hela; och nu vill man häraf göra dena slutsats, att juryn äfven skulle äga fälla på grund af likadana konsiderationer. Sammansättningen eller rättare tillsättningen af den svenska tryekfrihetsnämnden är sådan, att det godtycke, hvilket man vill deri inräsonrera, är vida farligare här än i de länder, dar närmanden utloitas jemt öfver, utur ett större an! tal dertill för året inskrifva medborgare af alla stånd och yrken. Låtom oss antaga, att åkla-: garen här väljer blott sådana jurymän, på hvilka han är säker, ech den tilltalade likaså (en supposition, hvarom myeket vore att säga, men här icke är stället att yttra sig). Afgörandet ligger då hos domstolen; och denza är följaktligen på intet sätt kontrollerad af juryn, utan har tvertom derigenom blott fått sin makt ansvarsfri, blott förvärfvat en rätt, som den förut ej ägt, (att genom ombud, lika godt) döma utan band af full bevisning ellor lagens boksiaf. En vacker reform vore det sålunda, som vi erhållit 1815! Lycksökeri eller andra lika oädla bevekelsegrunder hos domstolarve skulle blott hafva blifvit straflösa och deras beslut oföränderliga! Någonting, som verkligen gränsar till det löjliga i denna strid och tillika visar, huru svage samvetsisigtens kämpar i sjelfva verket anse sig vara på bindande argumenter för sina satser, är den ifver, hvarmed de på flera håll huggit sig fast uti eit anförande af Hr Dalman på riddarhuset vid sista riksdagen, angående skilnaden emellan jury och vanlig domstol, och ändlöst repetera bonom såsom en auktoritet i frågan, alldeles såsom vore det en Aristoteles eller Jeremias Beatham. Hr Dalman skall likväl utan tvifvel sjelf hafva mod att erkänna, det hans mening icke varit, att hans ord någonsin skulle kunna tolkas i en utsträckning, som kunde göra det utslag, den ene medborgaren fäller öfver en annans välfärd, oberoende af allt annat, än måhända ögonbliekets tillfälliga hugskott. Säkrast torde det då vara att medgifva, det jury, lika väl som annan domstol, icke får döma efter godtycke och önskningar, u-. tan grunda sin dom på endast klart bevista fakta och lagens tydliga ord, utan att tillåta samveteiv några utflygter, hvarigenom det lätt förvandlar s:g till väld, och blifva redskap för våld och förföljelse. Amnet är för öfrigt ett af TT oalssnskA ASRh mocct mamma lana un 0 NM I SS MA un AA AM beer fö MB hMA Lt BR RR Åd AA Je AA RA KA BR Kr KR KK KK AK ALAA AA m—NN xx I Me jyt a AA MM