så noga. Storbritannien har att tillskrifva sina
medelmittiga minisirar, att det, sedan Napoleons
fall, alltmera sjunkit i politisk betydenhet; hade
de följt den väg, deras stora företrädare utsta-
kat, så hade dei siolta Evgland blifvit ensam
herskare på hafven och icke behöt frukta nå-
got folk på jorden. Visserligen finge ej dess
politiska samvete vara alltför trårgt (man såg, att
det ej var det vid Köpenhamn), utan England
måste, äfven utan yttre aniedning, taga initiati-
vet och förstöra hverje fiämmande sjömakt i
dess uppkomst. Nu är måhända den gymnsam-
maste tidpunkten redan förbi, ty Ryssland, Frank-
rike och Förenta Staterna hafva flotior, som
väl kunna besegras, men icke mera tillintet-
göras. England hade också längesedan bordt
erkänna Pasehan af Egypien szårom oafhän-
gig regent, för att i Ösiern äga en allierad,
med kraft och talang, hvars krigsvana armeer
dei kunnat ställa upp emet Rysslands pla-
ner. Af fasta landets makter har Ryssland
ingentipg att frukta, ty dess politik är i grund-
dragen beslägtad med de östliga stora makter-
nas, och Ludvig Filip sitter ännu alltför litet
fast på sin tbron, för att önska eit krig med
dess vexlingar. Svarta Hafvet och Östersjön
kunna i viss mening stängas, och sannolikt har
kejsar Nicolaus icke blott för sitt nöjes skull
gjort en resa till Stockholm och derjemte ga-
ranterat Prins Oscar throuföljden. ) Missförhål-
lapcderne emellan den af Ryssland redan så be-
roende Porten och dess öfvermäktige vasall, vi-
ce konungen af Egypten, måste snart komma
till en lösning; status quo kan omöjligen räeka
länge. Drusernes kufvande på Libanon och
Antiliranon har väl ensamt allt hittills afbållit
vice konungen ifrån att proklarera sin sjelf-
ständighet, men icke Englands och Fran-
krikes hotelser; ty med dessa kan det
svårligen vara alfvar. Så snart Mehemed Ali
en gårg drager svärdet, måste sultan, antingen
ban vili eller icke, kasta sig i Rysslands armar,
hvarpå England ofelbart genast skall skilja sig
från Porten, erkäcna Egyptens oafhängighet och
med all kraft skynda paschan till bjelp.n
) Det hörer till hvarje skriftställare i ryskt in-
tresse, att föreställa kejsar Nicolaus såsom den
der efier behag disponerar om länder och
kronor, serdeles hos sina grannar; och hvad
här förekommer i afseende på sueseessionen
bos oss, är således blott att anse för ett van-
ligt stycke rysk fraseologi. Det förolämpan-
de deri för Svenska nationen undfaller ieke
lisarens uppmärksamhet.