sådane, men man vill gifva dem en sådan tyd-
ning, såsom vore konungens rådgilvare endast
ansvarige för sina råd? Jo den, att ingen
grundlag kan tillräckligt bevara phelgden, af
konungens majestät, att Opinionen med hela
sin makt kan väinda sig mot konucgen, som
illena beslutarn, i fråga om hvarje impopulärt
beslut, som emanerar från rådkammaren, eme-
dan man genom formen har den möjlighet gif-
ven, att måhända hela rådkammaren reserverat
sig mot beslutet. Emedan konseljens proto-
koller för allmänheten ej äro otillginglige, så
fordras bloit, i fråga om eit emazersdt rege-
ringsbeslut, som af Opinionen ogillas, att nå-
gon konungamaktens fiende på en eller annan
väg utsprider det ryktet, ati hela konseljen re-
serverat sig, då det nödvändigt måste inträffa,
att Opiniocen med sitt ogillande vänder sig
mot cen allena beslutande konungen. Som
sagdt är, man kan ej begära elier tro, att ett
fritt och upplyst folk skall af instinkt älska
och vörda sin konung. Men månne rådgifvar-
ne af Opinionen i detta fall uppbäras för de-
ras i proiokollet nedlagda reservationer? Nej,
man tadlar dem i alla fall för det at: de icke
med deras resignation gjort den kraftigaste före-
ställningen.n
Bland konstitutiorella stster, som företrädesvis
kalias fria, äro England och Frankrike. Mens månne
dessa stators frihet är stirro, än vår, derföre attfor-
mernm och iastitotionerna äro i firisre anda tillskur-
ne? Nej, den störse frihet, som man der tycker sig
flnna, hörlsder sig derifrån, stt Regeringen i desaa
ländsr tvingas attifölja den rådsnde opinionens rigt-
niag och icke vidtaga rågra s yrolse-åtgärder, som
steta toltets sympethior och strida emot dess sano-
skyldiga ivtressen. Der förekomma ofta ombyten af
rezentens rådgiivara; men månne en strängire ansva-
tishotslag förorsakar danna ofta förekommande för-
ändring? Nej, den som der inträder i Styrelsen, her
merendels så mycket ekonomiskt oberoende, att han
ieka batraktar sin plats såsom oundgängeligen nöd-
väcdig för hans utkomst; han har så mycket stats
manra-skicklichet, att han kunnat uppgöra för sig eit
system, och hin har så myeken sjelfständighet, att
han icko vill vara med om styrelsea från don dag,
då havs åsigter sällan eller aldrig äro rådande i ka-
binettet: hn anser sig såsom en förmedlacde länk
mellan konungeu och folket och kan såiedss icke
sitta qvar mod folket: ovilja emot sig. Der kan
således icke hvilken som helst vara konun-
gena rådgifvare huru länge som helst, såsom
fallet är i :ndra ilioder, der opinionen är mindre
utbildad i poliisk upplysning, der de högre såväl
som de lägre embetsmännens utkomst morendels helt
och hbålist beror af pl:tsan, som de inuehafva, och
Aer af flera orsaker, som en aunan gång skola rels-
veras, en större brist på dugliga kandidater till sam-
hällets högra pltser är gifven, så att mn, i fråga
om en persona afgång behöfver leta igenora snart
sagdt hela Statskalendorn, för att finna rågon, som
med sannolikhet kan blitva, nvad han icke är, —
en duglig St:tzman.
Med den förutsättaing, att ea konuug, som vill
sitt egst väl jamto folkets, sltid följer sina af Na-
tionea saktade rådgifvares råd, kan man visrerligen
anse det tillräckligt, att :ådgifvarno endast ansvara för
råden, som de afgiiva; mon som motsatsan är tärk-
bar, så gifves undar dylika formar ingen tillräcklig
ansvarighet för regeringshandlingarne, icke helle: någon
full garanti mot regaringsmsktens missbruk, icke hoiler
något fullkomligt skydd för Majestätets helgzd mot
en måhända missledd opinions hvisknisgar och aliu-
sionen. Lätt kunna då illasinnade personer, tillfö:je
af impopulära regoringsåtgirder. begogna sig af all-
mänhetens okunnighet om rådsifvarnas råd, för att
rubba och försvaga bandet melian konung och folk,
med utspridande af rykten derom, att konungen fat-
tat och utfärdat beslutet tvertemot sisa rådpifvares
enhälliga råd. Visse-ligea är mycket qvar af det
vackra draget i tolkets lysne. att tiliskritva konun-
gens omgining dot, som af folket ogillas, men man
bör ej dölja för sig dena sanningen, ett man nu min-
dra än förr blindas af skenet trån dana gloria, hvar-
med konungamakten cmgifves. Man vill nu, mar n
förr, handling, emedan statsbestyren och statsbe-
hofven äro mångfaldiga och regeringskonsten derför
svårare. Der konungen beslutar, utan att rådgifvar-
ne bära någon annan ansvarighet än förgrådens for-
mella lazenlighet, der bildar man sig af regeringa-
handlingarne ett omdöma om konungens personliga
tänkesätt, vishet och kraft: dor vördar man ko-
nungen i hans regering utan att öfverskyla rege-
ringens brister för konungens skull, der blir det en
cbestridig sanning, att konungen är stor, i den mån
hans regering åstadkommer något fostorländskt stort,
men liten, OR ej i samtidens, åtminstone i efterver!-
dous ögon, i den måna hans regering saknar den vis-
het, hålluing och fosterländska verksamhst, som ti-
den och omständighe:erna icka zllezast tillåta, utan
äfven uppmana henno att 2g3a. Desna sannirg gör
sig gällande i ala absoluta möonarchier och äfven i
alla sådana konstitotionella stater, som stå på grän-
sen derintill, förmedelst en bristfälligt konstitusrad
ansvarighet för komungens rådgifvaro. Enda medla
att der undandraga Möijestäitet allt klander ligger
rådgifvarnes omsorg att resignera då behofvet så for-
drar, och dymedelst förmå konungan ett allid följ
rådgifverses råd, i hvilket fall man och allid mo
sitt kler dor ateslntande måste vända sig mot rådyif
Terna A-.n de då all:d anaase hefus 4tillstvurk? KO-