sådane, men man vill gifva dem en sådan tydning, såsom vore konungens rådgilvare endast ansvarige för sina råd? Jo den, att ingen grundlag kan tillräckligt bevara phelgden, af konungens majestät, att Opinionen med hela sin makt kan väinda sig mot konucgen, som illena beslutarn, i fråga om hvarje impopulärt beslut, som emanerar från rådkammaren, emedan man genom formen har den möjlighet gifven, att måhända hela rådkammaren reserverat sig mot beslutet. Emedan konseljens protokoller för allmänheten ej äro otillginglige, så fordras bloit, i fråga om eit emazersdt regeringsbeslut, som af Opinionen ogillas, att någon konungamaktens fiende på en eller annan väg utsprider det ryktet, ati hela konseljen reserverat sig, då det nödvändigt måste inträffa, att Opiniocen med sitt ogillande vänder sig mot cen allena beslutande konungen. Som sagdt är, man kan ej begära elier tro, att ett fritt och upplyst folk skall af instinkt älska och vörda sin konung. Men månne rådgifvarne af Opinionen i detta fall uppbäras för deras i proiokollet nedlagda reservationer? Nej, man tadlar dem i alla fall för det at: de icke med deras resignation gjort den kraftigaste föreställningen.n Bland konstitutiorella stster, som företrädesvis kalias fria, äro England och Frankrike. Mens månne dessa stators frihet är stirro, än vår, derföre attformernm och iastitotionerna äro i firisre anda tillskurne? Nej, den störse frihet, som man der tycker sig flnna, hörlsder sig derifrån, stt Regeringen i desaa ländsr tvingas attifölja den rådsnde opinionens rigtniag och icke vidtaga rågra s yrolse-åtgärder, som steta toltets sympethior och strida emot dess sanoskyldiga ivtressen. Der förekomma ofta ombyten af rezentens rådgiivara; men månne en strängire ansvatishotslag förorsakar danna ofta förekommande förändring? Nej, den som der inträder i Styrelsen, her merendels så mycket ekonomiskt oberoende, att han ieka batraktar sin plats såsom oundgängeligen nödväcdig för hans utkomst; han har så mycket stats manra-skicklichet, att han kunnat uppgöra för sig eit system, och hin har så myeken sjelfständighet, att han icko vill vara med om styrelsea från don dag, då havs åsigter sällan eller aldrig äro rådande i kabinettet: hn anser sig såsom en förmedlacde länk mellan konungeu och folket och kan såiedss icke sitta qvar mod folket: ovilja emot sig. Der kan således icke hvilken som helst vara konungena rådgifvare huru länge som helst, såsom fallet är i :ndra ilioder, der opinionen är mindre utbildad i poliisk upplysning, der de högre såväl som de lägre embetsmännens utkomst morendels helt och hbålist beror af pl:tsan, som de inuehafva, och Aer af flera orsaker, som en aunan gång skola relsveras, en större brist på dugliga kandidater till samhällets högra pltser är gifven, så att mn, i fråga om en persona afgång behöfver leta igenora snart sagdt hela Statskalendorn, för att finna rågon, som med sannolikhet kan blitva, nvad han icke är, — en duglig St:tzman. Med den förutsättaing, att ea konuug, som vill sitt egst väl jamto folkets, sltid följer sina af Nationea saktade rådgifvares råd, kan man visrerligen anse det tillräckligt, att :ådgifvarno endast ansvara för råden, som de afgiiva; mon som motsatsan är tärkbar, så gifves undar dylika formar ingen tillräcklig ansvarighet för regeringshandlingarne, icke helle: någon full garanti mot regaringsmsktens missbruk, icke hoiler något fullkomligt skydd för Majestätets helgzd mot en måhända missledd opinions hvisknisgar och aliusionen. Lätt kunna då illasinnade personer, tillfö:je af impopulära regoringsåtgirder. begogna sig af allmänhetens okunnighet om rådsifvarnas råd, för att rubba och försvaga bandet melian konung och folk, med utspridande af rykten derom, att konungen fattat och utfärdat beslutet tvertemot sisa rådpifvares enhälliga råd. Visse-ligea är mycket qvar af det vackra draget i tolkets lysne. att tiliskritva konungens omgining dot, som af folket ogillas, men man bör ej dölja för sig dena sanningen, ett man nu mindra än förr blindas af skenet trån dana gloria, hvarmed konungamakten cmgifves. Man vill nu, mar n förr, handling, emedan statsbestyren och statsbehofven äro mångfaldiga och regeringskonsten derför svårare. Der konungen beslutar, utan att rådgifvarne bära någon annan ansvarighet än förgrådens formella lazenlighet, der bildar man sig af regeringahandlingarne ett omdöma om konungens personliga tänkesätt, vishet och kraft: dor vördar man konungen i hans regering utan att öfverskyla regeringens brister för konungens skull, der blir det en cbestridig sanning, att konungen är stor, i den mån hans regering åstadkommer något fostorländskt stort, men liten, OR ej i samtidens, åtminstone i efterver!dous ögon, i den måna hans regering saknar den vishet, hålluing och fosterländska verksamhst, som tiden och omständighe:erna icka zllezast tillåta, utan äfven uppmana henno att 2g3a. Desna sannirg gör sig gällande i ala absoluta möonarchier och äfven i alla sådana konstitotionella stater, som stå på gränsen derintill, förmedelst en bristfälligt konstitusrad ansvarighet för komungens rådgifvaro. Enda medla att der undandraga Möijestäitet allt klander ligger rådgifvarnes omsorg att resignera då behofvet så fordrar, och dymedelst förmå konungan ett allid följ rådgifverses råd, i hvilket fall man och allid mo sitt kler dor ateslntande måste vända sig mot rådyif Terna A-.n de då all:d anaase hefus 4tillstvurk? KO